Motionsckness
- Sara Hansby Reis
- 3 juli
- 6 min läsning
Uppdaterat: 4 juli
Från Fozzie 19, 2025
På 90-talet var ett av mina absoluta favoritband Cloudberry Jam. Jag blev vän med sångerskan Jennie Medin och vi har fortsatt hålla kontakten. 2007 sågs vi på en bar i Tokyo, av alla ställen, där hennes nästan ettåring övade på att stå vid bordet vi satt vid. Spola fram sådär 13 år, och Jennie började dela klipp på sociala medier av sin tonårings musikframträdanden från skolan. I augusti 2024 bokade jag in den numera 18-årige singersongwritern Milo-Lee Medin, under namnet Motionsckness, till Fozzies 30-årsfest i Landskrona.
Hej Milo-Lee! Varför kallar du dig för Motionsckness?
– När jag var typ tretton så fastnade jag jättemycket för Phoebe Bridgers låt Motion Sickness. Jag tyckte den speglade väldigt bra hur jag mådde då, och då sa jag till mig själv att om jag nån gång börjar släppa musik, då vill jag hedra det. Sen varför det blev utan i är oklart. Jag tror att jag kanske stavade fel, och sen så fick det bara vara så.
Jamen det är ju smart, det blir ju mer lättgooglat så.
Du är 18 nu, hur tidigt började du göra musik?
– Det har alltid varit musik runt omkring mig. I vårt förra hus stod det en synth i mitt sovrum, för mamma är musiker, eller var i alla fall, så hon uppmuntrade mig att hålla på. Så jag kom på en liten trudelutt, jag tror jag var runt sex eller sju då, som hette Jag vill ha en egen drake. Det var det första jag skrev. Och jag står fast vid det, jag vill fortfarande ha en egen drake.
När Milo-Lee var 8 flyttade familjen till Basel i Schweiz för mammans jobb. Där sjöng han i ett band på skolan, och när familjen flyttade tillbaka till Floda utanför Göteborg när han var 11 började han i musikklass.
– Då lärde jag mig att spela gitarr så jag kunde kompa mig själv och då kom det naturligt att få ut lite av det jag kände. Och sen när jag så småningom började gå hos psykolog för diverse problem så blev jag uppmuntrad att försöka formulera det jag kände på papper, liksom i dikter. Då kom jag på att "Jag kan ju tonsätta det här", och det var väl då som jag började skriva låtar på riktigt. Den första låt som jag skrev på riktigt är en låt som jag har släppt, som heter Rocket Science. Den skrev jag när jag var 13. Nu går jag på Rytmus och tar studenten i vår.
Motionsckness har sedan 2023 släppt två ep:s, tre singlar och ett album, och allt är inspelat hemma i tonårsrummet i familjens villa.
– Det är bara jag, i min säng. Där sitter jag och plonkar lite.
Många av texterna handlar om psykisk ohälsa. Ett stort skäl till att Milo-Lee mått dåligt i många år är könsdysfori. Han föddes som tjej och står nu i kö till transvården.
När kom du på att du är trans?
– När man var runt 7–8 och fick en större uppfattning av könsroller, sådär "Vad är en tjej och vad är en kille?" så bara kände jag att nånting var fel. Men jag var inte bekväm med att agera på det på väldigt länge för att... ja det var jobbigt. Men sen i sjuan, då kom jag ut till några av mina närmsta vänner som ickebinär. Och sommaren innan åttan kom jag ut till mina nära och kära som transkille. Det har väl inte alltid gått jättelätt. Alltså, mina vänner har oftast varit väldigt uppmuntrande och så, men det var lite tufft med familjen ett tag. Men de är mina största supporters nu, jag tror bara att de behövde bearbeta lite.
Hur ser det ut framåt för dig?
– Jag tror det finns tre eller fyra transvårdsinstitut i Sverige, och mitt närmsta ligger i Alingsås, och de har två till fyra års kö för att ens få ett första möte, och sen är det utredning i ett till två år och sedan kö till hormonbehandling. Jag har stått i kön i tre år nu, så jag hoppas att det börjar bli dags snart. Ju äldre jag har blivit desto större har mina könsdysforiproblem blivit, så det är en stor anledning till att jag mår dåligt. Att känna att det är så nära men så långt bort gör det liksom värre. Jag vet att det finns hjälp att få, men det svåra är att jag vet hur många ungdomar som dör i den här kön. Det är en kamp att inte vara en av dem, utan försöka klara det och göra det för dem.
Genom sociala medier, framför allt TikTok, har Motionsckness nått en internationell publik som känner igen sig och får tröst av hans musik.
– Vad jag skriver om är liksom inte så viktigt, för jag vill låta folk kunna tolka fritt. Det som är viktigare för mig är att folk ska kunna lyssna på det jag skriver, och om de lever med såna problem eller känner att de kan se in i min situation, att det blir en känsla av gemenskap. Det som varit jobbigast för mig genom alla år är att jag har känt mig väldigt ensam i mina problem. Om jag hade vetat att det fanns nån som var runt min ålder som vet hur det känns, så tror jag att jag hade mått bättre av det. Och jag vill kunna vara den personen för andra.
Det är stort. Är det många som har hört av sig till dig?
– Ja, jag får meddelanden nån gång i veckan. Att det är nån ung person i typ Kanada som har hittat min musik och säger tack för att jag har hjälpt mycket och så. Det gör mig alltid lika glad, det är ju det som jag vill med min musik egentligen. Det är därför jag släpper den. Det är så absurt, även om det är på en liten skala, men det... det går, det hjälper faktiskt folk. Det är en sån underbar känsla.
I juni 2024 fick Milo-Lee, då bara 17 år gammal, vara invigningstalare på West Pride i Göteborg. Där berättade han om sin historia och pratade om transpersoners kamp och rättigheter. Dessutom spelade han som Motionsckness live varje dag under Pride-veckan.
Hur kom det sig att du fick äran att invigningstala?
– Alltså det är mitt mysterium du frågar om, jag vet inte hur det blev så heller. Nu får jag tänka efter lite hur det var... Jo, Tasso Stafilidis som var direktör för West Pride mailade till mig förra hösten och sa "Hej, skulle du vilja göra nånting under West Pride nästa år?" Och jag sa "Ja! Det är klart jag vill." Och så började vi snacka om att jag skulle leda en musikskrivarworkshop vid några tillfällen. Så det gjorde jag, och under planeringen för första tillfället så var han med för att kolla, och så sa han "Milo, jag har en sak jag vill fråga dig. Vill du vara vår invigningstalare i år?" Och jag sa ju ja direkt, för att det känns som en sån chans som jag verkligen bara kommer få en gång i livet. Och det var så jävla coolt och jag var så nervös dagen det var. Men det blev väldigt bra. Jag blev väldigt nöjd med både talet och mitt framförande.
– Jag minns när jag satt backstage innan, så var där flera halvstora artister, som mamma har pekat ut från Idol, typ, och där satt jag och var minst tio år yngre än alla andra. Jag satt i ett litet hörn och var jättestressad, och gick upp helt hukad på scenen med min gitarr. När jag kom av scenen igen blev det helt tyst... och sen bara "Wohoo!!" och applåder! Det var en väldigt sjuk upplevelse, alltså hela den upplevelsen var så skum, men det var så kul. Jag är jätteglad att jag gjorde det.
Starkt gjort!
Nu kommer en fråga som jag alltid ställer: Vilken är din favoritmupp? Har du koll på dem?
–Ja, jag är då född 2006, så att för mig så var det Höjdarna och Drömmarnas trädgård. Men jag vet att Mupparna finns. Och jag tror jag får säga Elmo i så fall.
Toppen, tack!
Se hela Milo-Lees tal och framförande på West Pride här.
Comments