Veronica Maggio

Operfekt perfekt

Från Fozzie 13, 2019

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit såhär nervös inför en intervju. Jag har gjort hundratals artistintervjuer – för Fozzie mest med mindre indieartister som jag älskat, men i tidigare jobb även med storsäljande megaartister. Men kombinationen en artist som jag älskar och som är en av Sveriges absolut största stjärnor, den är ny och gör mig så fruktansvärt stirrig att jag knappt kunnat sova på en vecka.

Jag försöker lugna mig själv med att hon trots allt är en vanlig människa, men det hjälper knappast.

Foto: Nora Otterhäll

Under sin karriär på hittills 13 år har Veronica Maggio sålt platina, trippelplatina, sjudubbel platina!, fått fem Grammisar, två P3 Guld-priser, tre Rockbjörnar, STIMs platinagitarr, fått hundratals miljoner streams på Spotify och blivit första svenska kvinnliga soloartist att fylla Stockholms stadion. Och inte minst det som är något av det viktigaste för mig: hon skriver fantastiska låtar med otroligt bra texter.

Hon har en självklar pondus som imponerar.

För mig är Veronica Maggio perfekt – kanske mycket just för att hon inte är perfekt.

Med avskavt orange nagellack och en enkel mörkblå tröja sitter hon i ett bås med röd sammetssoffa i Hotel Rivals frukostmatsal en vanlig tisdagsmorgon när jag kommer dit för de hela två timmars intervju som hennes skivbolagsrepresentant Henrik lovat mig.

Hon har sällskap av just honom och sin officiella fotograf Nora, de har redan ätit frukost, och alla tre reser sig för att hälsa på mig. Veronica ger mig ett fast handslag och ett varmt leende och säger att det är roligt att träffa mig, och de andra två sätter sig vid ett bord i närheten.

Vi går till frukostbuffén och tar något litet att äta och dricka, och efter att jag gett henne en present från min ena femåriga tvillingdotter som tycker att Jag lovar är universums bästa låt börjar vi småprata lite om Uppsala, Veronica Maggios uppväxtstad och min studieort. Jag har insett att vi bodde nästan grannar i fyra år, på studentområdet Rackarberget; jag som är några år äldre bodde i studentkorridor, hon i en lägenhet med sin mamma och storebror.

Veronica skrattar sitt charmiga, lite hesa skratt: - Det var ju massor med studenter, så det fanns många burkar att plocka efter dem, som man kunde panta.

Vi delar lite uppsalaminnen, och enas om att skivbutiken MusikÖrat var en fantastisk plats där man kunde forma sitt musikintresse med hjälp av kunnig personal och förlyssning av skivor i lurar, och hon berättar att hon ibland lånade studentleg för att kunna gå på nationer – bland annat Kalmar nation där jag bokade banden under några år (medan hon fortfarande var för ung). Hon berättar också om att hon hoppade av gymnasiet för att hon var så skoltrött, och sedan hittade Spunk-gymnasiet (numera Linnégymnasiet) där man själv kunde läsa in och tentera av allt kursmaterial.

Nu när vi värmt upp lite går vi över till musiken.

Jag har läst att många tycker att du förändrar dig jättemycket från skiva till skiva – tycker du själv att du gör det? Eller hur tycker du att utvecklingen har gått?

- Jomen, i början så gjorde jag väl det mer än vad jag gör nu, tycker jag. Det är väl inte så konstigt i och för sig, jag har nog blivit mer och mer säker på vad jag vill göra och kanske har hittat ett uttryck som jag trivs med och sådär. Men från skiva ett till skiva två var väl den största förändringen, eftersom jag inte skrev nåt på den första skivan. Då var jag liksom mer... jamen en sångerska. Och stod väl för det visuella också. (hon ler) Men annars så sjöng jag ju bara Stefan Gräslunds låtar. Så där var det ju verkligen natt och dag. Men sen har det ju såklart färgats jättemycket av den som har producerat för tillfället. Och där har jag ju bytt hela tiden. Men även där har jag påverkat mer och mer successivt för varje skiva, så jag tror att det låter mer och mer som jag, på nåt sätt.

Jag tänkte just fråga det: påverkas du mycket av den du jobbar med, eller anpassar de sig mer efter hur du låter och hur du är?

- Det är verkligen ett samarbete. Alltså... jag väljer vem jag jobbar med också såklart eftersom jag känner att vi talar samma språk på nåt sätt. Men sen anpassar vi oss efter varann, så det är ju kul, det är det som är det roliga med att ta in nya varje gång, att man får nytt syre, nytt perspektiv, nya referenser, man lyssnar på ny musik ihop. Det gillar jag. Men sen har man ju ett ID, som man vare sig vill eller kan bli av med. Tror jag. (hon skrattar till)

Veronica Maggio började skriva låtar redan som tonåring och försökte få skivkontrakt. Men inget hände förrän hon kom i kontakt med låtskrivaren Stefan Gräslund och skivbolaget Universal nappade på låtarna som han skrivit och hon sjöng. 2006 gav de ut albumet Vatten och bröd, med hitten Dumpa mig. Men hur kom det sig då att hon inte hade med några egna låtar på debuten, eller åtminstone var med i låtskrivarprocessen?

- Nej, alltså, det blev inte så. Det som jag skrev, ärligt talat så tycker jag inte själv att det höll måttet. Jag hade på nåt sätt inte knäckt koden. Alltså jag var ju musikalisk, jag förstod ju på ett sätt hur man gjorde en låt, men det var som att jag inte... den nådde inte hela vägen fram till en lyssnare. Det var lite sådär kryptiska texter och jag vet inte, det var nåt som saknades. Och det passade inte så bra in på den skivan som han hade skrivit, det hade blivit jättekonstigt om jag hade fått in en låt där. Tror jag.

Foto: Nora Otterhäll

Strax efter att Vatten och bröd hade släppts träffade Veronica Oskar Linnros, då hon skulle sjunga på en remix av Snooks låt Inga problem.

- Jag och Oskar stod, dagarna efter att jag hade släppt första albumet, i hans port och rökte, och han frågade "Hur känns det nu när du har släppt albumet?" Och jag tänkte efter, och så kände jag "Det känns inte så bra". Och han sa "Men... jag måste erkänna att jag har lyssnat på albumet, och jag har ju träffat dig, men jag hör inte dig i det här albumet". Så det var lite som att jag kände att han såg mig, på nåt sätt, och han satte verkligen fingret på nånting, för jag kände också sådär att "jag finns inte på den här skivan riktigt". Jag fanns inte i promon som gjordes, jag fanns inte på bilderna... jag är inte där liksom. Och han, måste jag erkänna motvilligt (hon ler) satte ord på den grejen, på nåt sätt.

- Och då började jag medvetet fundera: "Men vad är det jag vill visa?", och han sa "Men varför är du inte bara som du är i logen, med oss? Varför är du inte den personen på skiva och live?" Men det var som att jag var så otroligt väluppfostrad att jag trodde att den personen var den bästa jag kunde vara.

Veronica började bestämma sig för vem hon egentligen ville visa upp, både i sätt och i klädsel:

- "Jag ska inte fixa så mycket, jag kan vara såhär och jag kan klä ner mig och ha på mig bara t-shirt".

Och redan i titeln på andra skivan, som hon skrev och producerade tillsammans med Oskar Linnros, som hon också hade blivit tillsammans med, sätter hon tonen för sin nya persona. Albumet heter "Och vinnaren är..." och i introt säger Oskar "Mina damer och herrar. Vinnaren är... den förtjusande Veronica Maggio!" Och Veronica sjunger "Ur betong steg en ros. Inget av det hade varit möjligt utan mig."

- Jag ville verkligen att det skulle vara ett kaxigt intro och att jag skulle ställa mig på vinnarpallen på omslaget – det var som en revolution mot det som jag tidigare hade misslyckats med. Så det var verkligen att jag tog kontrollen.

Från att ha varit "bara en söt sångerska" har Veronica Maggio gått till att vara en av Sveriges allra största artister. Men ibland undrar jag om inte starten på hennes karriär lite har bitit sig fast i en missuppfattning om henne. Att först ha sjungit någon annans låtar och efter det göra en skiva tillsammans med ett av Sveriges hetaste stjärnskott verkar för en del ha cementerat att hon "bara" var en sångerska längre än i verkligheten. I Wikipediatexten om Och vinnaren är... var det svårt att tolka om Veronica varit med och skrivit musiken eller bara texterna (jag har gått in och redigerat wikitexten nu för att förtydliga), och bara några dagar före min intervju med Veronica hörde jag programledaren på P3:s Digilistan prata om nya singeln Kurt Cobain. Programledaren drog en snabb bakgrundshistoria och berättade om Stefan Gräslund och sa sen om andra plattan något i stil med att "Oskar Linnros skrev ju" och att Veronica "skrev lite texter". Vänta lite här nu..?

- Nej nej nej. Vi satt där natt och dag tillsammans och gjorde allting ihop. Men första skivan var ju hundra procent Stefan Gräslund.

Men sen dess har du varit med i allt?

- Sen dess har det varit 50/50, ja. Jag skriver melodi och text och jag är med och proddar, men jag sitter inte vid spakarna liksom.

Hur skriver du låtar?

Hon funderar lite och säger sen: - Jag går i allt jag gör väldigt mycket på magkänsla, första instinkt och improvisation och att... ha väldigt lite filter. Och jag är också ganska oförlåtande, alltså om nån kommer med idéer så är jag sådär "Nej!" direkt. Jag tänker inte så mycket. Och så är det när vi skriver låtar också – det kanske är att den ena spelar lite ackord och så hör jag plötsligt nåt. "Fortsätt med det där!" och sen så får jag bara plötsligt en idé. Och så går det ganska fort när jag skriver det. Så oftast är det väldigt mycket i stunden så, det första.

Hon skrattar till och fortsätter: - Och sen spenderar jag extremt mycket tid med att få produktionen att kännas... Det är det som alltid tar en evig tid, alltså att spela in sången, och att ja... att bygga och fixa och snickra med produktionen.

Spelar du några instrument?

- Nej, jag är ganska kass på piano, och där tar det stopp typ.

Men spelar du då lite på piano när du gör låten?

- Jag har gjort, men det har blivit mycket så att det är otroligt mycket roligare och friare att sitta med nån som är typ en levande jukebox, och bara "men mer sådär, mer sorg, mer dur, mer det, mer det"... Jag får så mycket mer idéer av att nån bara sitter och letar runt på pianot och spelar.

”HAN HAR INTE FÅTT SKRIVA NÅN TEXT, STACKARN”

Du skulle inte vilja göra en skiva helt själv?

- Nej, gud, det skulle jag inte kunna! Det skulle bli så dåligt, känner jag.

För att du behöver nån att bolla med, eller vad beror det på?

- Alltså jag tror bara att det är att jag gillar att samarbeta. Det som händer när man träffar en annan människa, att jag tycker det är så kul bara. Till och med när jag har försökt spela in sång själv nån gång, det blir så tråkigt tycker jag. Det är lite sådär som ett träd som faller i skogen, bara... jag känner knappt "hörs jag?" Eller jag vet inte, det... jag behöver nån att prata med och ha kul med, på nåt sätt.

Kan grundidén till en låt komma från nån annan också, är det okej, om du bygger vidare på den sen? Eller är alltid grundidén från dig?

- Ja, på nåt sätt blir jag liksom lite uttråkad, det är nåt som låser sig om nån redan har spelat in ackord och melodi och bara "skriv text på det här!" Då känner jag bara att jag får lite klaustrofobi och sådär "Vart ska jag ta vägen? Du har ju redan..." Så nej, det gillar jag inte så mycket. Jag tycker om att vi gör det tillsammans, från början. Om det är nåt helt fantastiskt så är det klart att, ja... Som till exempel Välkommen in, där hade Christian Walz redan gjort tracket med stråkslingan (hon nynnar lite), den fanns redan. Det var redan så bra, så då var jag liksom "vad ska jag bidra med egentligen?"

Hon ler: - Men sen så kom jag ju på en massa saker. Men jag kan lätt få nån sån känsla av att "här har nån redan gjort alldeles för mycket".

- Jag är lite kontrollig. Jag har skrivit nån låt åt nån, och då får jag alltid lite ångest av att sådär "Jaha, ska ni prodda den här nu, hur kommer den låta, och varför sjöng du sådär?" liksom. Det kändes inte bra.

 MusikÖrat i Uppsala under 90-talet, och Rackarberget -95. Foton: Sara Hansby Reis

Vad tycker du är viktigast i en låt? Går det att säga?

- Oooh... Jamen... Nej, det är ju jättesvårt. Att den är... träffande på nåt sätt. Oftast så vill jag att inledningen ska vara... att man ska vara hooked redan från första meningen. Det får inte ta för lång tid innan man blir intresserad.

Ja, du har ju ofta väldigt snygga inledningsmeningar.

- Ja, jag gillar att det ska börja med nåt bra, ja.

Påverkas texterna av den du jobbar med också? Kommer det vara svårmodiga Kent-texter nu när du har jobbat med Jocke Berg?

Hon skrattar glatt: - Nej! Faktiskt inte. Det är ju sjukt, jag har inte använt hans fulla potential på det sättet, han har inte fått skriva nån text, stackarn. Men han är så bra på allt annat också. Men det är ändå skönt, han är bra, man ser på honom om han tycker att "Det där var ju bra!" eller liksom... Så han är ändå med och påverkar på det sättet. Men jag gillar ju att skriva text själv. (skratt)

Kurt Cobain, första singeln från nästa album som släpps i två delar; första före sommaren och andra i höst, är skriven tillsammans med Jocke Berg från Kent och Simon Hassle. På resten av albumet har även Agrin Rahmani varit involverad.

Jag berättar om en incident från 1995, precis i början av Kents karriär, då Jocke var dryg mot en bekant till mig, vilket lite har färgat hela min relation till Kent.

- Han som är så snäll! Jocke är väldigt... alltså... alla människor kan ju nån gång i sitt liv vara lite dryga, jag tycker vi förlåter honom för det. Jag trodde att han skulle vara sådär lite svårmodig och lite sådär... jamen kanske lite dryg, eventuellt. Men han är motsatsen till det. Alltså han är... han är inte pretentiös, det finns ingen prestige. Det är som att han har fått så mycket applåder så att han behöver inte fler, typ. Det känns ändå väldigt fint. Det känns inte viktigt för honom att det ska höras att han är med. Han är bra på att påverka men ändå hålla sig i bakgrunden.

På förra albumet, hennes femte, Den första är alltid gratis, testade hon för första gången att jobba med flera separata producenter, efter att på tredje skivan Satan i gatan ha samarbetat med Christian Walz och på fjärde, Handen i fickan fast jag bryr mig, med Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir och Vincent Pontare.

- Jag tänkte "Vad kul, nu ska jag inte sitta instängd med en person som jag alltid har gjort, nu vill jag jobba med alla!" tänkte jag. Och det var ju superjobbigt, det vill jag aldrig mer göra om. Det var slitigt. Man åkte mellan fyra olika studios och det var fyra olika trumsound och fyra olika... alltså sådär. Och de vill ha si och de vill ha så, och sen mixa allt med samma person som... äh, det var jättejobbigt! Om man inte är en sån där Rihanna-person där alla andra gör allt och sen får man tillbaks det bara.

I den långa listan av samarbetspartners på Den första är alltid gratis finns bland andra Niki & the Dove, Vargas & Lagola, Markus Krunegård, Petter Winnberg, Povel Olsson, Colleagues och Veronicas ex Klas Gullbrand.

Så när det funkade bra att jobba med Jocke Berg efter deras första samarbete på låten 20 Questions till Tomas Alfredsons kortfilm Bergmans Reliquary om Ingmar Bergman 2018, så fortsatte de.

- Det är lite som att man går ju inte ner på knä första daten och bara "Vill du gifta dig med mig?" utan man måste ju kolla lite om det funkar först. Min förhoppning var, eftersom förra skivan var så splittrad för mig, att jag ville egentligen bara helst skriva med en och samma människa, och det kändes ju så bra med honom.

Jag nämner att jag insett att alla mina absoluta favoritlåtar på Den första är alltid gratis är de som hon gjorde tillsammans med Niki & the Dove.

- Åh! Vad kul!

Det kanske är svårt att säga, men har du nåt samarbete som du tycker har varit lite roligare än andra?

- Jamen det var ju faktiskt fantastiskt – Niki & the Dove är så fruktansvärt roliga! De är så mycket konstnärer liksom. De är väldigt sådär innerliga, det är kul att de är ett par, de har en väldigt rolig dynamik: varje dag innan vi skulle börja skriva så hade hon sådär "dagens ordspråk" och det är horoskop och det är sådär... Man blev inbjuden i deras värld, på nåt sätt. Jamen de är väldigt mycket konstnärer och väldigt lite business, vilket jag älskar. Och vi typ käkade middag mitt i natten, sådär pommes frites och hummer, och hade väldigt kul.

- Det är väl också min arbetsmetod och min ambition att man ska komma varann ganska nära och att det inte bara är business. Jag gillar intensiva samarbeten där man har väldigt roligt, och jag tycker jag har haft kul med alla jag har jobbat med.

Jag passar på att fråga om texterna på två av låtarna som hon skrev med just Niki & the Dove:

Vilken låt är det du menar i Play och sen repeat, när du sjunger "De kan spela den på min begravning, den kan bli soundtracket till resten av mitt liv"?

- Jag hade faktiskt ingen låt i åtanke, tråkigt nog. Det var mera att det här kan bli soundtracket till resten av mitt liv, den där känslan av... av liksom krossat hjärta och hej och hå, att det bara upprepar sig. Den där känslan av att ligga där i gräset och titta upp på himlen och känna sådär "Faan, nu har allting gått åt helvete igen".

Ååh...

Hon skrattar: - Man bara "Hur ska jag göra för att förebygga det här? Varför ser jag inte tecknen?" Alltså, ja. Att den där känslan kunde bli soundtracket.

Åh, det var ju lite sorgligare än jag tänkte, det var ju synd.

- Nej, tyvärr så var det inte en specifik låt.

Vi tar en text till: vad menar du med en svart sommar?

Hon funderar lite och skrattar till: - Ja, vad menade jag egentligen? Jag tror jag tyckte att det lät så himla grymt bara..! (Hon tänker lite till) Jaa, jag tror att jag gillade hur det lät bara, att det skulle vara en intensiv och liksom... ja, lite mörk, fast intensiv sommar, som man sen efteråt ändå kunde romantisera. Du vet, när det är lite destruktivt, men ändå känns väldigt mycket. Åh, jag kan inte förklara det bättre än så. Och sen efteråt så tänker man tillbaks på den sommaren som nånting speciellt, men det kanske egentligen inte var så bra för en. Vet du hur jag menar då? Ja.

Foto: Jani Blom

Så hur låter kommande albumet?

- Förra skivan var lite dark, typ. Det var nån som reagerade på att jag inte beskrev omgivningarna lika mycket som vanligt, utan att det var mer inåtblickande texter – förutom möjligen Vi mot världen – och det kan jag väl hålla med om. Jag tror att jag var på ett lite mörkare ställe då. Så nu är det nog lite ljusare och lite mera extrovert än vad det var på förra. Lite synthigare. Mer stråk.

Jag är en väldigt upptempo-låtperson liksom...

Hon skrattar: - Du hatade den förra skivan!

Nej, det gjorde jag absolut inte!

- Nej, jag skojar bara. För övrigt så får man det. Men ja, den är mer upptempo än förra, men det är inte liksom tio... hits. Alltså. Vi får se om du gillar den! (hon ler)

Jag frågar om nya skivan kommer släppas på cd och får veta av Henrik att det är tveksamt, men att den definitivt kommer släppas på vinyl. Vi börjar prata om att det är lite läskigt på nåt sätt att musik numera mest bara finns på streamingtjänster, för tänk om de skulle gå omkull..? Själv känner jag mig fortfarande tryggast när jag har mina favoritskivor på cd, även om jag mest lyssnar via streaming. De flesta av Veronicas skivor har dock extralåtar som bara finns digitalt och inte på cd-skivorna. Men det är inte alltid det lättaste att köpa skivor längre: Handen i fickan fast jag bryr mig fick jag köpa på en Statoilmack. (!) Största anledningen var visserligen att den var signerad på alla normala ställen, och jag vill inte ha en skiva signerad om jag inte träffat artisten.

- Jag fattar den grejen! Vad är det?! Jag har alltid tänkt det själv när jag sitter där och signerar sådär... fyratusen skivor (skratt), som man ju... gör, typ.

Hösten 2017 kom boken Allt är för bra nu om och av Veronica Maggio ut. Tanken var från början att den skulle vara mest en fotosamling med en kort text om varje låt ur hennes katalog. Men hon tyckte det var så kul att skriva långa texter utan att behöva tänka på struktur och rim, och skriva mer som en dagbok, så istället blev det en berättelse om hela hennes liv.

”MEN JAG TROR JU ATT FRÅN OCH MED DU HANDLAR OM MIG”

Vi går över till dina texter. Hur skriver du texter? I boken kallar du dig en betraktare.

- Jo, sån är jag ju absolut; en som tittar. Nämen, väldigt mycket är ju självupplevt, eller vad man ska säga. Men sen måste man ju krydda det för att det ska funka. Men jag känner aldrig nån press att det måste vara sant, alltså, det spelar ju ingen roll. Och sen kan man alltid välja att göra sig själv till offret, oavsett. (skratt) Även om man kanske hade en större del av skulden.

Hon skrattar: - Det är det som är så härligt med att skriva låtar. Det är alltid mest synd om mig!

Du har ju haft ett par högprofilerade förhållanden med killar som du har jobbat tillsammans med. Har det blivit lite jobbigt när du skrivit texter om en tidigare pojkvän när du jobbat med den du varit tillsammans med då?

- Det är ju liksom lite, tror jag, en del av dealen, som man bara får acceptera om man ska vara tillsammans med mig. Att man får både stå ut med att jag kanske skriver om nåt ex och att jag kanske skriver om dig om du blir mitt ex. Eller en bra låt om vi är tillsammans. Alltså. Men sen är jag ju aldrig så specifik, det är ju ganska luddigt, det kan ju handla om vem som helst.

Okej, en rakt på sak-fråga då: Oskars Från och med du och din Alla mina låtar, handlar de om er?

- Haha! Det är så tråkigt att avslöja, svart på vitt. Jag tycker det är roligare om du fortsätter gissa.

Hon sänker rösten en aning och ler: - Men jag tror ju att Från och med du handlar om mig.

Och Satan i gatan, handlar den om Oskar?

Hon skrattar, glatt men lite hemlighetsfullt: - Jamen det finns ju en koppling, det måste jag ju ändå erkänna. Ja.

Foto: Jani Blom

Dagarna före min intervju med Veronica dök det upp en högst oväntad nyhet: Veronica Maggio och Oskar Linnros spelar samma kväll, på samma scen, i Huskvarna i augusti.

Hur gick detta till?

- Jamen det är ju inte... jag såg affischen för det, det ser väldigt mycket ut som att vi har teamat upp. Men det är ju snarare att vi bara spelar på samma ställe. Så vi har inte hörts om saken, utan bokaren har bokat oss två bara.

Det var mest sålda biljetterna på Tickster eller nåt sånt där såg jag.

- Är det sant?! Men gud. Alltså vi kommer ju inte göra nåt ihop. Men, ja.

Utan att gå in på detaljer berör vi rykten om deras förhållande, och hon säger att det är väldigt privat, men att de inte hade en bra relation. Så konserten är ett smart marknadsföringstrick, alltså, ingen ljuv återförening.

Det är fantastiskt trevligt att intervjua Veronica. Hon har ett avväpnande sätt, så min nervositet från innan har i stort sett helt försvunnit. Hon lyssnar uppmärksamt när jag ställer mina frågor, och när det är lite längre och utförliga frågor flikar hon in små uppmuntrande "Ja" på vägen. Vissa privata detaljer håller hon uppenbarligen för sig själv, men hon låter mig ändå få en inblick i hur hon är. Att jag sitter mittemot Sveriges kanske allra största kvinnliga artist som definitivt förtjänar sin position är ett faktum, men när hon pratar är hon ändå ganska typiskt kvinnligt försiktig i sitt sätt att prata, genom att krydda sina meningar med uppmjukande "liksom", "sådär" och "på nåt sätt".

Tycker du att dina texter har förändrats genom åren?

- Jomen det hoppas jag väl. Ofta har jag haft en ambition, sådär att "nu vill jag skriva mer såhär – nu vill jag skriva mer såhär", alltså verkligen tänkt och försökt göra en medveten förändring. Så jag tror de har förändrats lite genom åren. Men sen har jag ju några dogmatiska grejer som jag ofta använder mig av och som känns trygga och bra för mig. Som nån sorts inre våg där jag väger allting och ser om det stämmer, om det går ihop för mig. Om du förstår hur jag menar?

- Och så ibland känner man "nämen nu tippar det här, då måste jag lägga till ett sånt ord" liksom. Så den grejen gör väl att det ändå känns som jag på nåt sätt, alltid.

Veronica skrev i boken att hon gillade att använda lite udda eller gammaldags uttryck, som "sju sorger och åtta bedrövelser" och "satan i gatan", men nu känner hon att det har gått lite inflation i det, då flera andra artister sjungit om till exempel "jag är den som är den" och "som man bäddar får man ligga".

Känner du att du har influerat andra svenska artister? Eller känns det för pretentiöst att säga?

- Ehmmm, ja gud vad svårt... Jomen, nån gång, om jag ska vara ärlig så har jag absolut känt det, ja. (hon ler)

Flera av Veronicas texter har handlat om uteliv, och när hon i Kurt Cobain sjunger om att stå i kö undrar jag om hon fortfarande är mycket ute i svängen.

- Det lite roliga var att från början så var den här kö-grejen mer såhär "Where can I get in line not to see you?" Vet du vad jag menar? Alltså "I vilken kö ska jag ställa mig för att slippa..." Så det var egentligen inte en utelivsreferens, utan mer det där amerikanska uttrycket. Och från början så handlade det också mer om... jamen en manstyp som man vill ta sig bort ifrån. Men ja jag förstår ju, kö är ju ett ord jag faktiskt använt flera gånger. (hon skrattar till) Välkommen in, Trädgården en fredag... ja, jag gillar tydligen det, som en bild!

- Men sen går jag ju ut ungefär tio procent så mycket som jag gjorde förr. Alltså, tack och lov. Men ja, jag kan fortfarande tydligen klämma in en kö i texterna.

Jag nämner att bonuslåten Hotellet från Den första är alltid gratis (som också är skriven med Niki & the Dove) är en av mina favoriter, och Veronica skrattar till:

- Åh, det var så knäckande, jag kommer ihåg när jag gjorde nån intervju inför boken. Då var det en journalist som sa såhär, han bara (hon sträcker fram en imaginär mikrofon mot mig): "Ja, de brukar ju säga att en artists karriär är död när de börjar skriva låttexter om att bo på hotell. Vad känner du?" Och jag bara "Oookej..." Han bara "Jomen det ligger nåt i det, du får kolla upp det", typ. Hahaha!

Fast den handlar ju inte riktigt om att bo på hotell, skulle jag säga. Den handlar väl mer om nån som följer med dig till hotellet.

- Jamen exakt. Ja, jo, det är ju inte sådär "Mitt liv är så tråkigt, jag bor bara på hotell", nej. Nä, precis.

När det gått en dryg timme av de två timmar jag fått veta att jag skulle få för intervjun kommer Henrik fram och frågar om vi kan börja runda av, för att de ska hinna ta foton också. Jag får lite panik, för jag är bara halvvägs i mina frågor och har inte hunnit komma in på de lite mer personliga ämnen jag tänkt mig. Veronica ser nog att jag blir lite stressad och föreslår att de istället kan fota lite senare, så han säger att vi kan få en kvart till.

Hon ler: - Jag ska försöka vara snabb – jag ska prata dubbelt så snabbt!

Jag bläddrar frenetiskt i mina papper och skummar snabbt igenom vilka frågor som jag kan tänka mig att skippa om vi inte skulle hinna med alla, och sen är det bara att köra.

Foto: Jani Blom

I boken så skrev du nånting om att du ville att "tonårskänslorna ska dö"...

- Ja, hahaha! Drastiskt...

I min intervju med Adam i Shout Out Louds i förra numret pratade vi om just att känslor inte verkar förändras oavsett vilken ålder man befinner sig i. Vad tänker du om det?

- Jamen det återstår ju att se på nåt sätt... Jag har funderat på det här med att de flesta liksom magiska skivorna görs i yngre år, om man säger så. Det är ju färre artister som lyckas göra sin bästa, mest träffsäkra skiva när de är 50. Det är inte supervanligt. Så det är ju nånting med den där unga frekvensen som är... äh, jag vet inte, det kanske är det där med att man fortfarande tar sig själv och allting på så stort allvar och är liksom oblyg när det kommer till att vältra sig i sina egna känslor, och att senare i livet så kanske man... jamen ser på det ur ett annat perspektiv, och att det perspektivet inte är lika kul, i text. Förstår du hur jag menar?

Ja – fast samtidigt, du själv har väl... fortsatt liksom...

- Vältra mig. Ja, jo, det stämmer ju faktiskt. Jag gillar ändå det där allvaret och den där gråtdansen och de där känslorna, i låtform. Och så tycker jag också att man kan skriva så utan att vara så, förstår du hur jag menar? Men till slut kanske det blir en för stor disconnect mellan de två grejerna, och då kanske man inte klarar av att skriva så längre, eller vill skriva så längre. Så att... ja jag vet faktiskt inte, jag tror och hoppas att när man är 50 så känner man inte som när man är 15. Eller..?

Alltså jag är 46 nu, och jag tycker att vissa känslor är lika skrämmande starka fortfarande.

- Det är så?! Men det är i och för sig lite hoppfullt, för jag har alltid tänkt såhär... jag tänker mig liksom att Ulf Lundell bor i sitt mansion och han känner inte sådär längre. Det är nåt som svalnar ändå. Får jag för mig. Eller man kanske inte utsätter sig själv och sitt känsloliv för den där typen av situationer, det kanske är det, man är inte ute och stökar runt och... sen så har man ju barnen för ögonen på ett annat sätt, att de blir viktigare.

- Men om man bara är på turné och bara lever för sin musik, då kanske man kan hålla det där vid liv hur länge som helst. Frågan är om det är eftersträvansvärt eller inte.

Jag tänkte faktiskt vara lite taskig och fråga om du börjar få 40-årsångest? För jag läste nån recension om dig där det stod "38-åringen har gjort det och det"...

- Jag är snart 40, det är ju helt crazy. Nej, alltså jag har inte hunnit ha nån 40-årskris, ännu. Jag tror inte jag hade nån 30-årskris heller, i och för sig. Jag har andra sorters kriser. Alltså... Man gillar ju såklart inte att bli gammal, eftersom att till slut resulterar det i nån sorts död. Men det är oundvikligt. Nä, men annars känns det ganska bra, tycker jag. Du får fråga mig igen om två år. (hon ler)

Jag reagerade bara på att recensenten nämnde din ålder och undrade vad hon menade med det. När man själv är ung låter ju 38 urgammalt.

- Men hur var formuleringen? Var det en bra eller en dålig recension?

Det var nog en bra recension, det handlade kanske mest om att du har hållit på ett tag. Men du framstår ju inte som närmare 40.

- Jaa, nej, precis. Men jag tycker ofta att artister har ju en förmåga att kännas lite sådär... det är väl också för att man ser dem ofta på distans, och man ser dem inte i sin vardag, så de här vanliga tecknen på att nån blir äldre, dem slipper man liksom ta del av.

Hon skrattar till: - Så då kan man fortfarande ha den här Peter Pan-bilden av artisten. Men det är som Robyn, vem tänker på vad hon är, hon måste ju vara 40? Man känner ju inte det, på nåt sätt.

Och Robert Smith i The Cure är 60.

- Det är ju helt galet!

”DET ÄR VÄL DEN DÄR KLASSISKA DIFFEN MELLAN SJÄLVKÄNSLA OCH SJÄLVFÖRTROENDE, SOM ALLA I MITT SKRÅ HAR”

I låten Verkligheten sjunger du "jag borde blitt nånting bättre, jag borde gjort nånting större". Är det en känsla du har trots din framgång?

- Jomen den där känslan... Ibland kan man ju känna så, oavsett framgång eller vad det nu kan vara. Det är inte logiskt så, det står ju inte i relation till om du har en Grammis i bokhyllan eller inte. Utan mer den där känslan av att "Faan, jag borde gjort nånting mer av mig själv!" Så kan man ju känna också när man står på nåt risigt ställe, och man spelar inte bra den där dan, och liksom... "Vad är det man har byggt egentligen?" Alltså, förstår du vad jag menar? Tvivlat på riktningen som man har, hur har man förvaltat allt det där som gick så bra, vilket håll är det på väg åt? Alltså mer så.

Hon skrattar: - "Här står jag, alla är fulla och har slipsen i pannan och jag står och sjunger Jag kommer och vad håller jag på med?!" Ja.

Men är du alltid självsäker?

- Nämen, det är väl den där klassiska diffen mellan självkänsla och självförtroende, som alla i mitt skrå har. Men det är ju både en tillgång och ett stopp i andra delar av livet. Men som artist så tror jag det är ganska bra, att man svävar mellan hopp och... förtvivlan, typ.

Foto: Nora Otterhäll

I boken nämner du att du betedde dig "högst tveksamt" under Handen i fickan fast jag bryr mig-perioden..?

Veronica börjar skratta: - Jo, men det kan jag väl skriva under på. Jag har ändå fattat ganska många tveksamma beslut. Måste jag säga. Som jag inte kommer gå in på så, men ja... jag vet inte. Det räcker ju inte alltid med att sådär inte mena nåt illa, ibland beter man ju sig dåligt ändå. Men jag tycker att jag har blivit mer kritisk till mitt eget beteende sen jag fick barn. Att det känns som "Skulle jag kunna stå för det här?" även om det inte har nåt att göra med ens barn. Och det där tog ändå ett tag för mig att förstå och omsätta i handling, att sådär "Nej, du kan nog inte stå för det här beteendet, nu får du sluta med det". Lite så.

Veronica skrev låten Hädanefter om sin son Bosse, som nu är åtta år, precis som min son, så vi lägger en liten stund på att vara mammiga och prata om hur gulliga och jobbiga de kan vara. Hon berättar om att hennes son spelade Hädanefter i bilen härom dagen:

- Han sa "Ibland brukar jag skryta om att du har skrivit den här om mig! Vad fint att du har skrivit den om mig mamma!"

Känner du att du har blivit som du sjöng att du ville vara som mamma då?

- Ibland är man ju världens sämsta mamma. Och ibland är man ju superbra!

Hon skrattar till men blir allvarlig igen: - Jomen, faktiskt, mycket av det där som jag sa då, har jag faktiskt skärpt till mig med. Måste jag säga. Så det har ändå gått ganska bra. Haha!

Har du hört covern på Hädanefter, som Alice B från Göteborg har gjort?

- Jo, men den har jag hört. Och jag minns att jag tyckte väldigt bra om den. Men nu var det länge sen jag hörde den. Jag får ta och lyssna på den igen.

Jag ska intervjua henne imorgon, hon har precis släppt en ny skiva.

- Du får hälsa henne!

Den där kvarten som Henrik pratade om har gått, men Veronicas manager Anders Johansson, som har varit med sedan starten av hennes karriär, har dykt upp. Jag har jobbat lite med honom en gång i tiden, så han kommer fram och hälsar glatt på oss båda, och vi får veta att vi kan sitta kvar en stund till.

”JOMEN, KANSKE ATT JAG FICK LITE

STORHETSVANSINNE, JA ABSOLUT”

Jag upptäcker plötsligt att hon har en tatuering på sidan av vänster långfinger, mot pekfingret: "Det gör inget", står det. Jag är inget fan av tatueringar, men den där kan nog ha varit den första tatuering jag nånsin sett som jag skulle kunna tänka mig att ha själv.

Har du prestationsångest?

- Absolut. Ja. Men inte så mycket när jag skriver. Mer att jag vill prestera mycket. Eller hur ska man säga? Alltså att jag är en tävlingsmänniska på nåt sätt. Men inte att jag tänker att jag inte ska räcka till, utan det är mer såhär "Nu jobbar du hårdare så att det räcker till!"

Vad är du mest stolt över i din karriär?

Hon tänker några sekunder: - Jag tror att jag är stolt över att jag... känner att jag alltid har kommit på nya idéer, och att jag alltid har fullföljt dem. Lite så.

Vad är den vanligaste missuppfattningen om dig? Finns det nån sån som du vet om?

- Jamen ett tag var det att jag var sådär kylig och sval, och lite... ja, lite torr och tråkig så. Det tycker jag ju själv inte stämmer...

Nej, det tycker jag ju inte verkar stämma.

Hon brister ut i skratt igen. - Men jaa... Men sen, nej jag vet inte, det är så svårt, jag vet inte vad folk har för uppfattning riktigt.

Tolkade jag boken rätt i att du fick lite storhetsvansinne ett tag efter Och vinnaren är...?

Hon ser lite oförstående ut, så jag refererar till ett stycke om när hon, inspirerad av Prince, försökte glida in och spontan-DJ:a på ett fullsatt ställe i Göteborg.

- Ja ja ja! Jomen, kanske att jag fick lite storhetsvansinne, ja absolut. Hahaha! Det höll nog i sig ända till Satan i gatan tror jag. Alltså, ja... (hon skrattar)

Sen har det stabiliserat sig?

- Ja, nu känner jag att jag är tillbaka, absolut, förra skivan också, ja.

Du har ju i och för sig rätt att ha lite storhetsvansinne. Visst är det väl så att du är den enda svenska kvinnliga soloartist som har fyllt Stadion själv?

- Jag tror det, ja.

Jag kan dubbelkolla det sen.

Hon ler: - Så att jag inte skryter i onödan. Jaa. Jo, precis, det kan man väl säga, att jag har rätt till.

Foto: Jani Blom

Någon vecka före intervjun släppte journalisten Annah Björk boken Ni måste flytta på er, som i # metoo-rörelsens spår intervjuar kvinnliga artister om deras upplevelser i branschen, och Veronica Maggio är en av dem. Jag hade inte hunnit läsa boken, så jag frågar Veronica vad hon pratar om.

- Jag minns att jag faktiskt sa till henne att jag är egentligen fel person att fråga om de här sakerna, för jag har haft väldigt bra erfarenheter i den här branschen. Men när vi grävde lite djupare så visade det sig såklart att man har haft också negativa erfarenheter.

- Men egentligen så känner jag att jag har lite på mitt blåögda, naiva sätt, bara stövlat på, och haft väldigt mycket ett mål i sikte. Så för mig handlade det mer om att jag kanske ångrar att jag var så målinriktad och inte tänkte så mycket på att ta med andra kvinnor in i mitt sammanhang, och att inte aktivt jobba för att "Jamen jag vill ha en kvinnlig si eller så och en kvinnlig sån", utan jag har alltid accepterat att de flesta rum är fyllda av bara män, och så har jag bara försökt överleva och känt sådär att "Yes, jag är den som får vara med!" Förstår du vad jag menar?

Jamen jag är nog lite likadan. Sen såklart, när jag gjorde den här tidningen ihop med en killkompis under några nummer på 90-talet, då tog ju alla för givet att det var hans tidning.

- Jomen precis! Ja, det där, när man väl tänker på det så finns det ju tusen såna exempel, på när man har blivit åsidosatt, eller man har spelat en roll för att få vara med, eller man har gjort sig mindre för att ingen ska märka att man är där. Alltså, jag är hundra procent med på att det här är allas verklighet. Men jag tror att jag har haft nån sorts hög acceptans för att jag har varit glad att jag har fått hålla på med det jag vill hålla på med. Om du förstår vad jag menar? Jag har alltid sett lite sådär uppåt framåt.

Nu en lite halvprivat fråga: brukar du vara den som bryter upp ur ett förhållande, eller blir du lämnad?

Hon drog efter andan: - Jag är nog faktiskt den som lämnar. Ja. På gott och ont. Jag är nog alltid väldigt blind i början av ett förhållande, för allt. Oavsett om det är signaler som tyder på att "du kommer att tröttna på det här" eller signaler som tyder på att "det här är inte en person som är redo för att ha ett förhållande" eller... jamen du vet: jag är blind för allt. Och jag tror att allt kan fixas och allt kan jobbas på och liksom kärleken övervinner allt. Så ser ju inte verkligheten ut, tyvärr. (hon skrattar lite uppgivet) Och om man inte... jamen passar på pappret så kanske man inte kommer få det att funka. Och sen så alldeles för sent så inser jag det här, och då är jag ju den som går.

- Men jag känner inte att jag är en person som har liksom... makt. Jag känner snarare att jag är lite slav under mitt eget begär, och sen tar det mig dit jag... eller jag bara hamnar, liksom. Tror jag. Men man väljer ju såklart vad man gör, men ja.

Sist har jag två frågor som jag alltid ställer. Den första är: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

Hon skrattar glatt: - Den är ju jättesvår! Det är lite som sådär "Har du nåt att tillägga efter intervjun?" Eh... (hon trummar med fingrarna mot bordet) Jamen egentligen, mina älsklingsfrågor är ju textfrågor. Alltså när nån frågar nåt specifikt om texten, "vad menade du här? Vad tänkte du här?" Det är mina bästa frågor.

Då har jag ju fått med lite sånt i alla fall...

- Ja, verkligen!

Vad skönt.

- Så, ja. Vilken var den andra?

Den andra är: Vilken är din favoritmupp?

Hon skrattar glatt igen: - Mupp? Nämen, det är ju Kermit. Jag älskar Kermit för de där YouTube-klippen där han pratar med barn, det är så gulligt och så roligt så att man dör, typ! Barnen bara älskar honom. Så absolut Kermit.

Jamen nu är jag väl nästan... klar tror jag.

- Jamen vad bra! Jag fick lite panik först, jag bara "nej, du kan inte ha åkt såhär långt och så bara 'nu måste vi bryta'!"

Nu har det faktiskt gått nästan två timmar ändå, och hon hinner ändå fylla i min Mina vänner-bok och ta ett par bilder på oss tillsammans. När hon ska gå kramar hon om mig och säger att det var en kul och bra intervju. När jag blir ensam sitter jag kvar i några minuter och samlar ihop mig. Jag låter de senaste dagarnas stress rinna av mig och tillåter mig att känna mig stolt och glad för att det lilla fanzinet Fozzie just har fått en två timmar lång intervju med Veronica Maggio.