Girl Scout om debutalbumet Brink
- för 12 timmar sedan
- 17 min läsning
Låt för låt
En lång intervju med Girl Scout är med i Fozzie nummer 20 som kommer ut i april. Men när vi gjorde intervjun i Champagnebaren på Södra Teatern i Stockholm i januari 2026 gick vi också igenom alla låtar på albumet Brink, spår för spår. Det får du läsa redan här!
Girl Scout är:
Emma Jansson: sång och gitarr
Kevin Hamring: bas
Per Lindberg: trummor
Brink, album 20 mars 2026
Intro
Intro kommer först, men det är först när man lyssnar på avslutande Outro som man inser att skivan är gjord för att köras på repeat, eller?
Emma: – Ja det var en medveten tanke. I och med att vi gör en längre grej nu så kände vi att vi hade råd att utforska mer idéer. Vi ville att det skulle kännas när man lyssnar på skivan att man på nåt vis går in i en liten värld.
Kevin: – Exakt. Vi ramar in det.
Emma: – Och att man då också typ forslas ut i den världen, så att det blir nån slags lyssningsresa. Jag gillar väldigt mycket skivor som har interludes, så att man får vaggas in i vissa känslorum. Och jag tror också att med sista låten på skivan, så kändes det som att man vill nog gärna vaggas ur den, så att man får landa mjukt.
Song 1
Hade den nån annan titel först, eller fick den heta så när den kom först på albumet?
Emma: – Det var arbetstiteln, och sen tror jag den växte på oss. Det var lite samma som med Girl Scout, att det bara var sådär "Vi säger det så länge" och sen bara "Den heter ändå Song 1".
Per: – Känslan i låten kändes som en väldigt bra start på albumet. Så därför var det ju givet, typ redan från början.
Emma: – Den är rolig för den är egentligen skriven på piano som en ballad från början. Som jag hade länge i röstmemobanken och ville göra nånting med men det var nånting som inte klaffade med den. Sen så jammade vi i repan nån dag...
Kevin: – Vi vevade runt det där röstmemot jättelänge.
Emma: – Jajamen.
Kevin: – Det var bara en massa stök, den var jätteotydlig.
Kevin skrattar: – Det hände fyra olika grejer samtidigt.
Per: – Men så är det på nåt ställe som bara "Men det där låter bra, det där måste vi ha!" och så bara "Okej vad fan var det?"
Emma: – Det var väldigt löst ett tag. Men jag hade nån bild, jag hade en vision.
Kevin: – Ja, det hade du.
Emma: – Och så till slut så lyckades jag kommunicera den på ett annat vis, så ni fattade vad jag menade.
Kevin: – Det var ändå många gånger man bara så... (trött) "Åååh... Vad är det här?"
Emma: – Ja, haha! "Trust me bro!" Och sen så, jag vet inte riktigt hur vi gjorde den. Men jag gillar den väldigt mycket, det är en rolig öppningslåt, och ganska annorlunda, jag tror inte vi generellt sett spelar låtar på det sättet riktigt som vi gör där. Karl Sundström från Terra gästar
Kevin: – Han lägger en låg liten stämma där.
Emma: – Det är fint.
Same Kids
Nu kommer det en dum fråga.
Emma: – Kör, det finns inga dumma frågor.
Går den i nån udda takt?
Emma: – Den är lite konstigt byggd. Den är lite såhär... kapad?
Kevin: – Vi kapar ju av lite takter i refrängerna.
Emma: – Ja, och kompet är väldigt statiskt.
Kevin: – Den är väldigt synkoperad, kan man säga så?
Per: – Ja, det kan man säga.
Emma: – Den är ju väldigt, liksom, hackig.
Kevin: – Det är svårt att säga för vi har ju lyssnat på den så mycket, men jag tror att om man hör den för första gången så är det lite otydligt var ettan är.
Per knäpper takten med fingrarna och sjunger början av låten: – "I wish I had found all the same kids in my town..."
Emma: – Det har jag aldrig tänkt på.
Kevin: – Jag tror man kan höra den metriskt fel.
Emma: – Jahaa, shit.
Kevin: – Jag minns att det hände mig nån gång i början när låten hade skapats. Att man bara, just det, vänta.
Emma: – Vad roligt.
Har ni hört Timo Räisänens My Valentine? Den går i nån udda takt, 5/6 eller 7/8 eller vad det är...
Per: – Ja. Den går i... (nynnar och knäpper med fingrarna igen) det är, di-du-du-du-du-du-du, du-du.
Emma: – Sju.
Per: – Ja, precis. Den går i sju. Exakt.
Så jag tänkte att det kanske var nåt sånt, men det är det inte då?
Per: – Nej, det är inget sånt, men den är lite...
Emma: – Den har ju inte liksom en tydlig puls som går genom låten på det sättet. Så den blir ju lite, eh... ja. Jag fattar vad du menar.
Kevin: – Alla slagen är ju inte på... ettorna. Ja, eller inget slag är ju typ det.
Jag älskar den för övrigt, jag tycker den är svinbra.
Emma: – Fan vad kul, tack!
Kevin: – Ja, vi gillar den med.
Berätta lite om texten?
Emma: – Den är ju väldigt nostalgisk. Den är förankrad i uppväxtgrejer, mycket så nischreferenser. Den handlar väldigt mycket om bandet på många sätt, vi som alla tre är uppvuxna i småstäder och, jag vet inte, ni gick väl också estet på gymnasiet? För mig var det en sån, jag minns tydligt när jag började estet att... jag hade några som jag spelade musik med innan och sen så började man estet och så var det helt plötsligt massa människor som hade hört samma grejer och sett samma filmer, det var som att världen öppnade sig helt plötsligt.
Kevin: – Det var en stor grej.
Emma: – Att sådär, det finns andra människor som gillar de grejerna som jag gör, eller som jag gillar, det är väl mycket om den känslan. Att man träffar folk och känner "Fan vad sjukt att vi delar såhär mycket grejer fast vi kommer från helt olika platser" och vad ovärderligt det hade varit om jag hade varit typ 12–13 och vetat om att det finns folk som ser på livet och musik och filmer och dumma internskämt som jag själv. Mycket så, nån slags kinship, typ. Det var så fint att ha såna människor, och tänk om man hade känt alla dem som man har samlat på sig under sin livstid redan från början, hur trygg man hade känt sig i sig själv. Den är lite så... hoppfull.
Hon fortsätter:
– Men också tillbakablickande om hur saker kändes viktiga då men är så otroligt oviktiga nu, men det kändes som att hela världen byggde på den där festen vi skulle gå på och "Tänk om den här personen är där", att det var så viktigt.
Dead Dog
Kevin: – Sist att kvala in på skivan.
Emma: – Ja, det var en riktig sån. Den smög in i slutet. Vad kan man säga om den? Den är... jag skulle säga soundmässigt väldigt inspirerad av 00-tals New York-indiescenen typ. Väldigt mycket en bandlåt skulle jag säga. Minns inte riktigt hur den kom till.
Per: – Det började ju med en sån ringa-racka-gitarr. Dum-chaga-dum-chaga, du-du-du-du-dum.
Emma: – Ackegitarr.
Per: – Kändes lite så... countrysnäll nästan.
Kevin: – Ja. Och sen gick jag igång på att göra nån slags Strokesvariant av hela arret. Och så började vi köra på det.
Emma: – Den var väldigt fram och tillbaka, men jag är nöjd över hur det blev. Den ser jag väldigt mycket fram emot att spela live.
Kevin: – Den tror jag kommer lyfta där också.
Emma: – Ja. Men det var verkligen så, den smög sig in i skivan väldigt sent i processen, och vi höll på med den in i det sista.
Kevin: – Vi var ju nästan nära på att ta bort den också.
Emma: – Jag är glad att vi inte gjorde det.
Varför, var den svår att få till?
Emma: – Jag tror vi blev blinda på den. Vi jobbade så mycket med den, och det var så intensivt i slutet och det var såhär "Aaaah!" Nu när jag lyssnar på den så tycker jag att den känns ganska självklar. Men det kändes väldigt så "Vad är det här med den här?" Vi höll på att bli knäppa efter ett tag tror jag. Och så blev det såhär "Vi kanske inte ska ha med den". Men "Jo men vi tar med den". Så nu känns det sådär "Det är klart den ska vara med".
Och titeln och texten?
Emma: – Den är ju väldigt så... försöka nå varandra och vara otillräckliga till varandra, typ. Och jag skriver nog väldigt mycket ur liksom nån slags katharsis. Om typ skaviga saker, skaviga relationer. Det är inte om nån speciell person, men det är rotat i upplevelser och olika relationer och dynamiker. Men det är lite det här, refrängen "I should have loved you", det är sådär "Vi borde ju verkligen... jag borde verkligen tyckt om dig så mycket, men i slutändan så gjorde jag inte det", typ. (skratt) "Det hade varit så skönt om vi hade tyckt om varandra".
Kevin: – Lite skam nästan, eller?
Emma: – Ja, men på papper så borde vi ha varit så jävla bra för varandra. Men så var det ju inte. Lite så typ. Och också en viss acceptans, tror jag, i det, i tredje versen. Man kollar ut genom fönstret och så ser man människor som lever ett liv och så ser de så fria ut i jämförelse med där man själv sitter i nåt kök liksom, såhär "Vad enkelt det ser ut för andra människor, och här sitter jag". Lite så.
Keeper
Emma: – Den är nog väldigt annorlunda mot hur vi vanligtvis jobbar och låter.
Kevin: – Ja. Jag gjorde en trumloop och en basgång, det var ursprunget.
Emma: – Den var ju typ fri lek. Alltså där satt vi en hel dag i studion med synthar och spelade in och loopade grejer.
Kevin: – Precis, vi körde liksom lite hiphopapproach med produktionen på den. Alltså att vi gjorde bara en loop, och så bara så "Nu gör vi 25 olika grejer som passar i den här loopen och så ser vi hur vi kan sprida ut det sen". Och det blev ju det man hör.
Per: – Ja, det mesta av det vi gjorde lever kvar, på olika ställen. "Nu plockade jag upp den här gitarren och spelar det där. Ja, men du tar den synthen. Ja, nice, vad ska vi testa mer? Ja, men den här synthgrejen." Verkligen prova sig fram.
Emma: – Den var nog också så att vi ville ha ganska mycket luft i den låten. Vi ville att här ska texten och sången komma fram och sen ska det andra mest backa det. Vi ville inte göra den så som man tänker att ett band skulle spela den låten typ, utan liksom... Och så tror jag att vi var taggade på såhär – alltså lite circling back till det här med hur vi skriver, att vi har ingen metod.
Kevin: – "Nu gör vi nåt annat".
Emma: – "Idag gör vi såhär för att det känns kul och rätt". Och då låter vi leken styra. Men den är ju väldigt mycket ångest. Det är kanske en av de mest ångestladdade låtarna på skivan. Den är ju väldigt så... känna sig riktigt jävla dålig på livet typ, och att känna att man behöver stöd av folk eller sina nära och kära, för att "Jag kan inte ta hand om mig själv, jag är ju helt ute och far" liksom. Vilket är en stor del av grundkänslan till skivan, tror jag, apropå det här med identitetskris. Bara såhär: det är läskigt att leva och det är läskigt att finnas. I perioder känner man att man inte... "Vem är det som styr egentligen?" typ. Och den låten bygger kring den känslan.
Kevin: – Den går väl in i den ångesten, rejält.
Emma: – Ja, det är ju verkligen "Nu tar vi ett djupdyk och så går vi all in på den här känslan och ser vad vi hittar". (skratt) Den är vi också väldigt nöjda med. Den är en singel.
Kevin: – Ja, det är en av mina favoriter tror jag. Eller ja, många är det, men...
Emma: – Samma här. Och den var väldigt rolig att göra också just för att den har så himla... helt annan approach. Så hade vi vår kompis Kalle Johansson som spelar keys också, han var i studion. Han är jazzpianist, otrolig, och bara "Sätt dig vid pianot och spela det du känner", typ.
Kevin: – Ja, vi har ju inte klippt bort nånting av det han gjorde. Han bara spelade igenom.
Per: – Kalle brukar också spela med oss live. Han är med lite här och där på skivan också.
Emma: – Han är också en nära vän till oss. När vi behöver nån kompetent pianist, så är han vår... vår dude. Vi hade fler kompisar i studion på albumet, Jimmie Nilsson spelade gitarr en del, och Gabriel Holmertz också.
Kevin: – Ja, det är kul. De har ju kommit med jättemycket bra instick och bidragit väldigt mycket till skivan.
Emma: – Verkligen.
Uh-Huh
Per: – Uh-Huh är ju en riktigt gammal låt, alltså med våra mått mätt, som vi sen lyfte upp igen.
Emma: – Den är några år.
Kevin: – Den vred vi och vände på väldigt mycket. Den hade vi tre, fyra versioner på, men det blev den som man hör nu på skivan. Så att ja, den fick åka mycket.
Emma: – Det är väldigt så tonårsromans, det är ju typ hela låten. Det är ju typ den känslan. Och sen ett gött riff. Det är ju typ det man behöver, haha.
Operator
Emma: – Operator, det är en dum låt.
Kevin: – Det är en jättedum låt.
Emma: – Du hade några gitarrackord och sen så tänkte vi att det skulle låta som Rolling Stones, och sen så blev det nåt helt annat. Vi satt en dag i repan och så blev den låten till, och så tyckte vi att den var kul. Och var väldigt rolig att spela och... ja, det är typ en dum låt. Jag kan liksom inte motivera den riktigt. Förutom att jag gillar den.
Per: – Jag har för mig att när vi gjorde den, då kände jag lite såhär "Ja det här var kul. Vi får se". (de andra skrattar) Och sen efteråt så blev det som att den växte en massa "Vänta nu, det här känns väl bra? På riktigt" typ. För då var det bara såhär "Ja ja, vi tramsar, vi provar grejer och ser vad det blir". Och sen efteråt så kände man "Oj".
Kevin: – Det är i många fall sådär att man går in i nånting och bara "Okej nu gör vi det här tydligen". (Emma skrattar) Och inte direkt reflekterar över det, och sen så gör man det i efterhand.
Emma: – Den fick ett eget liv.
Kevin: – Det här är verkligen ett exempel på en sån situation, som är inpackad i en låt.
Emma: – Ja, verkligen.
Simple Life
Emma: – Simple Life! Den tycker jag är kanske den bästa sammanfattningen för skivan, på sitt sätt.
Kevin: – Ja, den är kanon.
Emma: – Livskris och att såhär "Om jag bestämmer mig för att allting är toppen, då kanske det är det om jag inte rotar mer i det. Om jag bara tar mig an, liksom blinders on, och inbillar mig att det är bra så kanske det blir bra". Den är också sån skriven snabbt, på en gång, typ. Texten är typ skriven på en timme, jag ville inte övertänka. Sen gjorde vi exakt så när vi spelade in den också.
Per: – Du visade låten, vi lärde oss den, repade den två gånger. Sa "Nu repar vi den inget mer". Spelade in i studion.
Emma: – Två livetagningar. Allting är kvar. Alltså det är livesång, allting är live. Typ inga pålägg tror jag.
Per: – Det är cowbell, tamburin och...
Kevin: – Det är lite philicorda där.
Emma: – Just det, Kalle la lite orgel.
Kevin: – Ja, jättedum orgel. Men that's it.
Emma: – Ja, men det var nog väldigt mycket känslan också, och jag tycker känslan i den låten är viktig för skivan...
Kevin: – Jätteviktig låt för skivan, absolut.
Emma: – ... i kontexten att bara ha en livskris, typ. Och också finna lite tröst i den låten. Det är lite härligt. "Det kanske är ett helvete, men om jag inte tänker på det så mycket så kanske det är lugnt".
Per flinar: – Så skönt. Hälsosamt.
Emma: – Ibland, tror jag ändå.
Ugly Things
Kevin: – Den är så bra. Oj oj oj.
Emma: – Också sent tillskott.
Kevin: – Den är så fin.
Emma: – Ja den är fin. Det är den lugnaste låten. Det är väl det närmsta ballad som vi har kommit på den här skivan tror jag. Också mycket vardagsrealism typ. Det är mycket miljöbeskrivningar som finns i min vardag, alltså sådär matbutiken som jag handlar på och bussen som jag tar över Västerbron när jag ska till repan varje dag, och typ nån bakgata i Trollhättan där jag satt väldigt mycket i tonåren och grubblade. Så gick jag över till nån sådär stenhög och så såg man typ E45:an eller vad det nu var för väg man ser därifrån. Och satt och typ ältade grejer.
Kevin: – Pondering.
Emma: – Jamen lite så. Väldigt omärkvärdiga miljöer spawnar ju mycket tankar, för det finns ingenting i miljön som distraherar, och då tänker man typ "Åh, jag saknar den människan", eller "Jag saknar den här personen", "Gud, vad mysigt det där var". Man flyr från sin gråa trista tillvaro och matbutiken som luktar äckligt och sådär, och så tänker man på fina grejer och det är väl det det är. Typ såhär, fula miljöer främjar fina minnen.
Kevin: – Ja, precis. Det finns ju en fin tacksamhet i den låten på nåt sätt. Det blir bara fint. Jag gillar det.
Emma: – Ja, den är go.
Hela låten är ju ett skavsår
The Kill
Emma: – Den är gammal. Jättekonstig låt. Väldigt väldigt märkligt skriven. Jag hade en sinnessjuk tuning på gitarren. Jag tror att jag hade alla tre strängar på samma ton, och så var det bara...
Kevin: – Den är ju, apropå det tonala, verkligen så "Nu kommer det här ackordet och sen kommer det ett jättekonstigt istället. "
Emma: – Den är ytterst märklig. Den är väldigt konstig. Den har liksom ingen trygg landningspunkt. Men det är väl också det den ska vara på nåt vis. Och texten har inte heller nån trygg landningspunkt, och så mycket såhär, älta... eller älta vet jag inte, men liksom, skavigt. Hela låten är ju ett skavsår, typ.
Kevin: – Hahaha! Ja.
Emma: – Kantig och konstig. Och melodin... där snackar vi, apropå det här med analytisk lyssning. Jag har ingen aning om vad som pågår, och då har jag ändå skrivit ackorden. (skratt) Jag fattar ingenting. Men jag tycker den är rolig.
Per: – Jag har aldrig tänkt på det, det skulle säkert gå att analysera på nåt sätt, men... Den är bara skev.
Kevin: – Och där ska Kalle Johansson också ha en liten shoutout för sitt synthsolo i slutet.
Emma: – Det är verkligen all Kalle.
Kevin: – Ja, och det är lite också samma, ingen landningspunkt. Den är bara såhär "Nu kommer en ton som stiger" och så bara "Åh den stiger ännu mer". (Emma skrattar) Aldrig får man ro i den.
Crumbs
Kevin: – Jag hamnade nån dag i studion ensam, och skrev väl... ja, det musikaliska egentligen.
Emma: – Du hade väl ett gäng ackord och en melodi typ?
Kevin: – Ja, en följd. Och jag började väl på versen där och sen så kom Per in och sa "Vi måste ju ha en låt som börjar med nån fet instrumental del."
Emma: – Det här var som en Kent-ambition faktiskt, vår första.
Per: – Ja, just det, jag minns att vi pratade om Kent. Jag kan inte riktigt motivera hur jag får det till Kent nu, men det var väl nån sån där stor arenarock...
Emma: – Börja låten med refrängmelodin, är inte det lite Kent?
Per: – Är det det? Jag vet inte.
Emma: – Jag vet ju minst av alla. Men där har jag dock fått höra, det var nån som sa till mig att Crumbs låter svensk.
Kevin: – Ja, exakt, jag tror det. Då är det mitt tonspråk som har tagit den. (skratt) Men det är väl lite Kräm, alltså den låten, tidiga Kent. (han nynnar gitarrslingan) Alltså det börjar med en gitarrhook, typ.
Per: – Ja, och det börjar full fräs direkt liksom.
Kevin: – Ja. Och låten handlar ju mycket om...
Emma tar över: – Vi är trötta på skivindustrin om man ska vara helt for real. Alltså såhär, vi älskar att spela i ett band. Vi tycker det är toppen. Vi har jättekul ihop. Vi älskar att skriva musik ihop, vi älskar att spela och vi älskar att spela in och vi älskar att träffa folk. Men mycket av det här liksom luddet runtom, det kan man ju bli otroligt mätt på. Det är väldigt mycket fjäsk, och det är väldigt mycket att alla är trevliga och alla vill nånting med en. Fast också att ingen vill nånting med en. Alla ska liksom ha en fot in i allas dörrar. Och jag tror att vi är inte riktigt så... alltså, nu har vi haft ett band i vadå, sex år. Man har gått på x antal såna här skivbolagsmiddagar och housewarmings och sådär. Det är klart, det finns ju sköningar...
Per: – Det finns ju toppenpersoner i den här branschen såklart.
Emma: – Och dem vi jobbar med tycker vi om jättemycket. Men man har ju träffat ett helt spann av människor som funkar på ett helt annat sätt och som är på andra sidan av musikmyntet. Och det kan bli väldigt tydligt ibland hur olika man ser på musik.
Kevin: – Det känns ju ibland som att folk ser på en som en aktie, typ.
Per: – Ja absolut.
Kevin: – "Jamen den där hästen kanske jag ska satsa lite på och ha nära till hands om jag vill".
Emma: – Verkligen så!
Kevin: – Alltså så. Det är ju många som ser på det på det sättet på pengasidan.
Emma: – Ja det är ju en del av branschen, men det kan vara otroligt osexigt ibland när man sitter och "Nu ska du pitcha för mig varför du tycker att mitt band är så bra" och jag vet att det är total bull bara och det är så tröttsamt.
Per: – Vi har ju ändå suttit i möten med skivbolag och det har låtit på dem som att kontraktet kommer nästa vecka i princip – och sen så blir det tyst. När man sitter på ett möte så är man ju också i en sån beroendeställning. De kan sitta och bara säga "Det här är så bra, vi vill jobba med er" och sen bara aldrig höra av sig igen. Och vi är ju stekta, liksom.
Homecoming
Emma: – Den handlar om att leva med nån, sen inte leva med den personen och sen så dör man båda två och sen så möts man i the afterlife, haha.
Per: – Ja, det är ju en knäpp pitch när man säger det så.
Emma: – Men det är ju egentligen typ det den handlar om.
Per: – Ja, verkligen. Det finns nåt i den låten som jag alltid uppskattat som är att den är så jävla melodramatisk. Men man känner att... eller min bild av det, jag tycker att jag ändå kan säga det här för jag har inte skrivit låten utan bara varit med och skapat den, på nåt sätt. Jag tycker man kan känna i den låten att den liksom tar sig själv på stort allvar. Det känns så innerligt och seriöst. Även fast det är en så bisarr, hyperdramatisk grej.
Emma: – Jo. Men det är ju så det är att vara kär å andra sidan. Man är ju dum i huvudet och man är otroligt melodramatisk när man är kär.
Per: – Det är ju så Romeo och Julia-rutin liksom.
Emma: – "Om vi inte har varandra då... då dör jag. Och så dör du och så ses vi där och så kanske det finns en till chans". Alltså man är ju helt psykotisk av att vara kär.
Kevin: – Första typ halvåret av att höra den, då gav den mig gåshud varenda gång jag lyssnade på den. Jag vet inte, den gör nåt med mig. Den är otrolig.
Emma: – Den är otroligt seriös för att vara oss.
Kevin: – Men det funkar. Det flyger. Säger jag! Hahaha!
Emma: – Haha! Bandet själva säger...
Kevin: – "Den är väldigt bra. /Bandet själva."
Emma: – Hahaha, precis! Fy fan...
Hon samlar sig: – Också mycket större produktion, alltså soundet är ju väldigt mycket mer, det är mycket större än vad vi har gjort låtar tidigare, den är ju väldigt annorlunda.
Per: – Det är ju ett bra exempel på en sån låt som man kan få testa, den hade vi inte lagt på en ep liksom. Och då är det gött att på ett album, nu kan vi göra det här och maxa det.
Kevin: – Här har vi closern, liksom.
Outro
Emma: – Homecoming, den går ju in i Outro.
Per: – Outrot är bara "Hur kan vi hitta tillbaka till introt igen". Och det tycker jag är bra.
Emma: – Det är ju att ta sig ut från världen. Att ta sig ut, landa mjukt och sen landa i det här limbot som skivan börjar i. Sen så blir det en massa tankar, och sen så är det den mest maxade tanken och sen så går du tillbaks in i limbo. Alltså, det är lite som att ha en livskris. Det känns ju fine. Och sen så bara överrumplas man av nåt slags avgrundsdjup av ångest. Och sen så typ slår det över och sen bara "Äh, det är nog lugnt".
Kevin: – Och sen är det tomt bara.
Emma: – Ja, det är ju typ så det är, eller så tycker jag att det är. Att man slås sent på kvällen och bara "Aaaah!!" Och sen så typ "Nä, men det var nog lugnt förresten". (skratt)
Det blir alltid värre framåt natten, som Björn Skifs sjöng på 70-talet.
Emma: – Ain't that the truth.
Kevin: – Preach on, Björn.
