Junior Brielle
- Sara Hansby Reis
- 9 okt.
- 14 min läsning
25 september 2025:
Junior Brielle står i foajén till Park Lane på Avenyn i Göteborg. Den glittriga inredningen på showkrogen utgör en ovanlig fond till bröderna Gabriel och David Röhdin, även om jag visserligen alltid brukar säga att de är födda rockstjärnor.
Men det var bara ett halvår sedan de senast spelade på Pustervik, så när erbjudandet om Park Lane kom så varför inte, liksom.
David står och packar upp t-shirts tillsammans med barndomsvännen Robin medan Gabriel skriver prislistor, och de diskuterar om de bör sänka priset jämfört med spelningen på Fållan i Stockholm någon vecka tidigare. Till slut blir priset oförändrat, men Robin säger att han kan ge en liten rabatt om någon köper två.
Gabriel har en dryg månad tidigare flyttat från Stockholm till Göteborg, och nämner att han börjat åka elsparkcykel och David fnyser föraktfullt:
– Du kan väl lika gärna hoja?
Gabriel försvarar sig: – Det är enkelt. Och det är ingen upplåsningsavgift här, som i Stockholm.
Vi går ut på gatan för att sätta oss någonstans och göra en intervju. Ännu en, jag har redan skrivit om Junior Brielle i Fozzie 14 och Fozzie 18, där de även pryder framsidan, plus på deras uppdrag gjort ett helt fanzine enbart om dem, som säljs som merch på deras gigs – men när deras nya PR-tjej frågade mig om jag ville intervjua dem fanns det inte en chans att jag skulle säga nej. Redan när jag intervjuade dem första gången, över video 2020, insåg jag att de är osedvanligt roliga, smarta och trevliga intervjuobjekt.
Utmed väggen utanför Park Lane finns en sittrappa där bröderna slår sig ner. Jag överväger att ta steget under dem, men då hade jag fått stå på knä för att kunna prata med dem, så istället sätter jag mig helt enkelt mellan dem, så att vi alla tre blickar ut över Avenyn.
I december 2024 splittrades brödraduon Junior Brielle. Fansen möttes av beskedet i sociala medier en tidig morgon, och media plockade snabbt upp nyheten. Några timmar senare, framåt lunch, återförenades Gabriel och David och offentliggjorde en återföreningsturné på tre spelningar. En ovanligt smart, rolig och cheeky PR-kupp alltså.
Jag tyckte att det var helt sabla briljant. Men hur blev efterspelet?
Gabriel: – Det var väldigt mycket press efteråt.
David: – Det höll i sig kanske... tre–fyra månader? Vi fick prata om det där i media, och en tydlig rolig grej, det är att folk gjorde misstaget att tro att vi står nånstans. Att folk fick för sig att vi dels är nån slags mästare på ämnet att lägga ner och starta upp, och dels att vi har en massa åsikter om andra som lägger ner och startar upp. Och att vi har nånting att säga om fenomenet lägga ner och starta upp. Det misstaget gjorde folk. Det lärde jag mig.
Men det var väl ändå en liten kommentar till andra som gjorde det? Lade ner och startade upp långt senare i och för sig, men ändå?
Gabriel: – Det var en liten lätt nickning.
David: – Om ens.
Det var inte bara det det handlade om?
Gabriel: – Nej, verkligen inte.
David: – Det handlade om att sälja biljetter. Det var det det handlade om.
Så det var inte att ni ville sparka på Kent?
Gabriel: – Nej, verkligen inte. Det var ju bara ett skämt på mötet vi hade om den här turnén vi skulle göra, att det hade varit skönt om vi hade haft något att säga om turnén, men det hade vi inte.
David: – Vilket vi aldrig har. Vi vill bara ut och spela igen. Och så säger de man jobbar med "Men vi måste ändå säga nånting om varför folk ska komma". "Jamen vi kan väl lägga ner och starta upp igen då."
Gabriel: – Så det var verkligen ingen tanke bakom. Men sen så blev det väl lite av en debatt kring det, tror jag.
David: – Det blev kulturdebatt.
Gabriel: – Ja. Men vi är verkligen inga experter på ämnet.
David: – Det är som när komiker drar skämt. Jag lyssnar ofta på amerikanska komiker, och dem frågar journalister typ såhär "Hur ska vi göra med opiummissbruket?" Som om de har nån aning om vad man ska göra åt opiummissbruket. De sitter ju bara och drar skämt.
En bil med vansinnigt högt motorljud kör förbi oss, så vi tystnar och väntar på att den bromsar in på andra sidan Avenyn innan vi kan fortsätta.
Okej. Så den här AI-versionen av er pressbild, var kom den ifrån?
Gabriel: – Det är också bara ett skämt. Det är konstigt bara för att det är konstigt. Det var Tom Jerry Boman Dickson (musikbranschprofil som jobbar på Junior Brielles bokningsbolag) som skapade den.
David: – Om man stoppar in en bild i det verktyget han använde och skriver "Gör en bild som ser exakt ut såhär", då kopierar den inte bara den bilden utan då gör den om den.
Den är oerhört uncanny valley.
Gabriel: – Ja, jättemärkligt. Och till och med många nära vänner och folk vi jobbar med har hört av sig och frågat vilka det är på bilden.
David: – Ja, eller "Är det här David?" "Men nej Rasmus. Du känner mig."
Hahaha!
”VI ÄR JU PR-GENIER”
Gabriel: – Och till och med fotografen som tog bilden, som är en gammal kompis från Östersund, han bara "Är det här förbandet eller..? Har de bara satt på sig era kläder?" Så inte ens han fattade att det var AI.
David: – Sen så har en konstnär vid namn Max Glader bett om att få ta bilden till nåt projekt han håller på med. Så det... ja. Vi är ju PR-genier, Gabbe.
Haha, ja, ni har ju blivit det i alla fall.
Två veckor innan intervjun spelade alltså Junior Brielle på Fållan i Stockholm – deras största egna spelning hittills.
Hur gick spelningen på Fållan, den blev utsåld?
Gabriel: – Ja.
Hur var det?
Gabriel: – Ehh, det var...
David: – Helt bedrövligt. Från start till mål. Nä, jag tyckte det var grymt. Du tyckte inte det...
Gabriel: – Jag hade dålig medhörning.
Ahaa...
Gabriel: – Och det värsta jag vet när jag är på konserter är att se sångaren hålla på att jiddra med medhörningen. Sådär "Sänk den! Öh, ljudteknikern!" Så jag gjorde inte det. Jag bara... jag led, jag led igenom hela spelningen.
David: – Det är helt rätt! Vi såg Alex Ruby en gång uppe i Umeå. Och då hade han på sig nån peruk och nåt linne och han är tydligen utbildad läkare eller nånting, psykolog, jag vet inte. Och nu ska han tydligen bli artist. Aja, skit samma. Han är grön. Men då tappar han ur ena medhörningssnäckan, och han bara "Vänta, vänta! Kan jag få lite hjälp?" Och så får liksom hans basist gå fram och han bara "Jag har tappat min hörlur." Alltså... kom igen. Vad faan.
Gabriel: – Sen var det ett återkommande problem under hela spelningen. Nä, det är så frustrerande som publik att se.
David: – Gröngöling.
Gabriel: – Då är det bättre att bara bita ihop och sjunga fel istället.
David: – Ja! Lös det själv.
Jag såg faktiskt nån händelse på Instagram där jag reagerade på att du sjöng lite falskt – och jag vet ju att du sjunger asbra egentligen. Det kanske var därför då?
Gabriel: – Jo men det var det säkert. Det var i nya låten Rocko. Och då hörde jag ingenting. Då hörde jag bara trummorna, så jag fick gissa var jag skulle börja sjunga och i vilken ton jag skulle börja sjunga. Så då sprang jag fram till publiken och lyssnade hur de sjöng och försökte hitta nån form av intonering med hjälp av dem och tog det därifrån.
Oerhört proffs ändå ju!
”OCH DÅ FIRADE VI STORA TRIUMFER”
Förband både på Fållan och Park Lane var Niklas Pihl, Abbe & Point. Jag kliade mig i huvudet när jag skulle lyssna in mig på dem innan spelningen, och tyckte att de verkade vara några märkliga stekare och undrade på vilket sätt de skulle passa ihop med Junior Brielle. Dagen innan Göteborgsgiget råkade jag se namnet i Bokmässan-programmet och började ana att det var någon form av konst, och bröderna bekräftar det.
Gabriel: – De är konstnärer. Ironiker.
Aha, det är ironiskt? Okej, tack. Det var ju bra.
Gabriel: – De är svåra ironiker.
David: – De är med i KonstAB, känner du till dem? De gör filmer och teater. Och det här är liksom en utbrytargrupp i det.
Gabriel: – De lajvar att de är från Halmstad runt 2004, att de är liksom rappare från Halmstad 2004.
David: – Så de dricker cider och hånglar med tjejer, alltså de är 15 i låtarna liksom.
Enda problemet är väl att det här kanske inte framkommer riktigt?
David: – Det är ju det, det är ju perfekt. Alltså det är inget problem.
Gabriel: – Och det är det som gör det lite svårt.
David: – Det är det som är perfekt. Det var jättekul att stå uppe på läktaren på Fållan, för då kunde jag stå vid scenkanten fast ovanför och kolla och titta min publik i ögonen och se hur dom inte fattade nånting. Det var så jävla nice!
Haha, okej.
Gabriel: – Många förvånade miner. Jag såg en video på en gubbe med helt öppen mun.
David: – Och då firade vi stora triumfer.
Ämnet kommer faktiskt upp igen senare under kvällen efter spelningen, när jag sitter vid ett bord med Junior Brielle, deras föräldrar och vänner. Själv missade jag förbandet eftersom jag var på ett releaseparty och kom lagom till Junior Brielle, men brödernas pappa tycker att förbandet hade ett par okej låtar, medan mamman är skeptisk. Då erkänner Gabriel att även han är tveksam till hur smart det är att 75 procent av publiken bara känner sig förvirrade innan de ska se Junior Brielle. David står fast vid att han tycker det är perfekt. Vem som får bestämma vem som blir förband nästa gång får helt enkelt visa sig.
Foto: Alexander Dahl
Dagen efter Fållanspelningen kastade jag mig över recensionen i DN, eftersom jag inte kunde vara på plats på giget – men blev helt trött i hela kroppen en bit in när jag läste "Junior Brielle låter också fortfarande exakt som om Kents Jocke Berg greppat micken i ett Tough Alliance-coverband på en något-under-medel-nivå."
Recensionen i DN var ju väldigt tråkig.
Gabriel: – Jo men liksom de recensionerna... Jag hade blivit mer ledsen om han skrev att det var dåliga låtar, eller att vi sjöng och spelade dåligt eller nåt, men han... Alltid i de där typerna av recensioner, som kommer från DN och GP oftast, så recenserar de tidigare recensenter, och mig och David som intervjupersoner och PR-personer, typ. Så det handlar aldrig om musiken. Och han tyckte inte om våran musik innan han kom dit heller.
David: – Jag messade med Strage efter och då skrev han "Mattias Dahlström avskydde er från dag ett. Så jag tror inte att ni har förlorat nåt."
Jag kände bara "Så drar de Kent-kortet igen". Jag blir så less på det. Jag bara... men alltså har ni hört alla de här nya banden som kommer som är karbonkopior av Kent? Men då skriver de "Visst, de har lyssnat på Kent, men de gör nåt eget". Man bara "Gör de verkligen det?" Nu slutade jag i och för sig lyssna på Kent 1996, så att jag är ju inte en kännare av dem, så visst, det kanske finns grejer som påminner om Kent i er musik, men på riktigt, det är ju inte så mycket att man måste hålla på och tjata om det fortfarande, sju år senare!
Gabriel: – Mnäe... Ja, nej, jag vet inte riktigt. Det där Kent-grejen, jag läser det, men det går inte att ta in bara. Det är bara. Det är bara så det är.
Men man tycker att de kan släppa det nån gång. Men det är väl gubbarna som måste hålla på och tjata om det då.
Gabriel: – Japp.
David: – Han åker nog en del Voi, tror jag, han som har skrivit. Han vill inte gå ett steg extra. Det är för jobbigt.
Den mest träffsäkra kommentaren till alla trötta Kent-liknelser finns dock redan i Junior Brielles låt Robert Johnson från förra albumet Domedagsdrömmar:
"Och rock'n'roll är lätt
men det är så svårt att spela tight
och Kent har ensamrätt på varje melodi"
Lyllos Kent, som i svenska rockjournalisters öron har ensamrätt på elgitarrer och melankoliska melodier, säger jag då.
Foton: Sara Hansby Reis
Domedagsdrömmar, Junior Brielles andra fullängdsalbum, släpptes 2023. Det är inspelat i Göteborg med producenten Mattias Glavå, som tidigare jobbat med bland andra Håkan Hellström och Broder Daniel. Trots hypen som omgärdade Junior Brielle när de först dök upp 2017 och runt debutalbumet Tampa 2019 flög andra albumet lite under radarn.
”DEN ÄR JU ASBRA, ÄR DEN”
Hur känner ni för Domedagsdrömmar nu? Jag tycker det kändes som att albumet inte fick den uppmärksamhet det förtjänade?
David: – Så är det med allt man gör.
Jo det är det väl i och för sig. Men jag tycker ändå att det behandlades ovanligt orättvist.
David skrattar till och kramar om min arm, men jag släpper det inte så lätt.
Jomen, att skivan knappt fick några recensioner och ni fick nästan inga spelningar på den. Vad hände där? Hur har det påverkat era känslor för det albumet, skulle jag komma fram till?
David: – Jag sa det på Fållan när jag stod och höll i skivan, att det här är den bästa samling låtar vi har gjort. Så är det. Den är ju asbra, är den.
Och Gabriel, vad känner du för den nu?
Gabriel: – Ja, men jag var väl ganska... besviken tiden efter vi hade släppt den skivan. Den kanske hade tagits emot bättre idag. Jag vet inte, men det är nån form av analog våg som går just nu. Men nu, som David också sa, vi lyssnade på den i bilen igår när vi åkte och fiskade. Det var säkert en timme dit och en timme hem, så då lyssnade vi igenom den skivan. Och då kände jag "Ja den är jävligt bra ändå". Så jag har kommit över det nu och tycker också att det är en väldigt bra skiva.
Sedan Domedagsdrömmar har singlarna Debut och Rocko släppts, och nu, den 10 oktober släpps singeln Under hökens vingar.
Gabriel säger:– Den refrängen låter lite som Kent faktiskt! För att den har massa elgitarrer, jag tror det är det som gör det.
”NU ÄR DET HÄR BARA DET. OCH DET ÄR JU OCKSÅ BRA.”
Men först Debut. Även den spelades in i Göteborg, med producenten Jakob Kullberg, som Junior Brielle jobbade mycket med i början.
Gabriel: – Det mesta gjordes i hans lägenhet, skulle jag säga.
David: – Och i din.
Gabriel: – Och i min. Och sen tog vi en helg och la gitarrer och sång i Sonystudion i Stockholm.
David: – Modern producing.
Gabriel: – Och sen var vi klara med den. Det gick snabbt. Eller det tog bara två år, men sista veckan gick snabbt.
Alltså ni började på den för två år sen?
Gabriel: – Den har funnits... länge. Jag hittade aldrig nån bra refräng. Till slut kom den. Texten inspirerades av en gammal kompis som började dejta mycket tjejer under den tiden, så även om det låter som att det är en ung person i Brunflo som gör det så hade jag honom i tankarna när jag skrev texten, och han är typ 35, haha.
Och Rocko spelades in i Cheironstudion – hur hamnade ni där? Hur hänger det ihop med "rockhandboken" som du brukar prata om, David?
David skrattar till: – Men där kan man väl vara, eller? Klassisk mark!
Gabriel: – Den är så stor så att... jag tycker att allt sånt där töntigt med tid blir ju coolt. Så Britney Spears och Backstreet Boys känns ju coolt nu. Men det kanske det inte var då.
För Rocko blev Junior Brielle av skivbolaget ihopparade med låtskrivaren och producenten David Mørup.
David: – Han jobbade snabbt och den gick ännu fortare att göra. Och det var skönt att bara få det gjort. Också kul att göra en låt som bara har en stämning. Många av våra låtar, i alla fall förr, ska liksom fylla hela spektrat. Nu är det här bara det. Och det är ju också bra.
Berätta om titeln.
Gabriel: – Jag är ute och åker bil ibland med Kent Norberg, sångare i Sator [Gabriels svärfar, red.]. Då berättar han mycket om rockscenen på 90-talet, och då hade hans polare smeknamn som han säger med sån lätthet, men som är så roliga för mig att höra. Som till exempel Rocko, Balsam...
David fyller i: – Lila.
Gabriel skrattar till: – Lila. Så det var nån historia om den här Rocko då, och då tyckte jag "Strålande namn verkligen, jag lånar det till en titel." Så var det med det. Rocko har ingenting med låten att göra, den titeln tog vi bara för att den var snygg, det såg coolt ut. Nu när jag pratar om det så vet jag knappt vad låten handlar om.
"Slå så hårt du kan"?
Gabriel: – Ja, exakt.
Thomas Stenström tänkte jag där lite.
Gabriel: – Nä, jag tänkte aldrig på Thomas Stenström.
Ni har sagt att den är inspirerad av ZZ Tops Legs, är det i introt..?
Gabriel: – Ja, och ackordföljden.
David: – Första två ackorden.
För introt påminner mig också lite grann om Markus Krunegårds Du stör dig hårt på mig.
David: – Också Stevie Nicks Edge of Seventeen.
Gabriel: – Och Destiny's Childs Bootylicious är det också. Och ett fan frågade också om vi rippat nån Melody Club-låt som också började så. Så det är ett vanligt sätt.
David: – Det är Rockhandboken 1.01.
Ah. Och du gör apljud igen, som i Snäll med John. Din forte.
David: – Ja! Kul att kunna bidra med nåt i den här produktionen. Haha.
Planerar ni att göra en sammanhängande inspelningsperiod för ett album igen?
David: – Nej, nu blir det mer...
Gabriel fyller i: – Singel för singel.
David: – Ja, och allt behöver inte vara världens bästa... film. Alltså man behöver inte skriva Sagan om ringen-trilogin när man ska göra en låt. Så seriöst behöver det inte vara.
Gabriel: – Det är lite enklare att tackla det här projektet så. Just nu.
David: – Ja, just nu.
Gabriel: – Och inte ha en liksom stor konceptuell skiva framför sig att göra, utan ta det bara låt för låt istället.
Foton: Christopher Hansby Reis
Några dagar innan spelningen fick jag ett meddelande från ett Junior Brielle-fan, som varit på Fållan och var så glad att Junior Brielle har börjat spela Våran första sommar, avslutande låten från Tampa, live. När jag hade bokat Junior Brielle till Fozzies 30-årsfest i Landskrona förra sommaren spelade de den också, till ett par fans ohejdade glädje.
Är det något särskilt med den låten som jag har missat? Eller är det bara en slump att flera personer som jag har koll på älskar den?
David: – Men så är det ju med alla våra låtar. Det finns ingen... jo, det kanske finns en favorit som alla har. Men alla tycker om alla låtar. Det är ju ganska skönt i och för sig när man ska välja låtar till en konsert, att ingen är liksom uppenbart megasämst. Utan alla kommer njuta lite av allt.
Gabriel: – Våran första sommar, ja, den är väldigt fin, den är cool.
David: – Den är lite för lång.
Gabriel: – Den har en väldigt smart melodi och ackordföljd. Vi skrev den tillsammans med Kalle Björk, en kompis från Östersund. Kalle är bra på att skriva den där typen av melodier.
David: – Han är smart och lite cool.
Gabriel ler: – Ja, lite cool är han. Så det finns en typ av... den melodin har nånting tror jag. Tror det är det.
Vilken är det som alla gillar då? Livet är underbart?
Gabriel: – VM 94?
David: – Eller Love kanske.
Den gillar inte jag så mycket.
David flinar: – Nej, det är bra att du är ärlig.
Hahaha!
Det börjar bli svalt ute, och vi har täckt alla mina frågor, utom de två klassiska som jag alltid kör. Dags att avsluta.
Man kan ju inte bara skippa dem bara för att det är en ny intervju, så: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Gabriel skrattar till: – Kommer du på nåt David?
David: – Jaha. Eeeh... (han klickar med tungan) Svara på... Det där är ju en så otroligt omöjlig fråga.
Mhm.
Han är tyst en stund till, och säger sen:
– Jag har ju blivit nihilist. Så jag tycker inget.
Gabriel skrattar:
– Och på frågan "Har du blivit nihilist?" så skulle du svara?
David: – Ja.
Hahaha! Okej, varför? Men har inte du alltid varit det? Eller?
David: – Det har blivit starkare...
Gabriel skrattar igen: – Han har först nu hittat ordet för det.
David: – Exakt.
Är det nåt särskilt som har gjort det, eller är det bara världen? Du gav upp?
David: – Ja, men det är alla... Det är allt. Det är allt sammantaget, är det, hela tiden.
David suckar djupt och Gabriel säger: – Ja det är bra.
David: – Ja, det är bra.
Och sista då: Favoritmuppar?
David: – Kermit. Kermit the Frog. Jag gillar Kermit.
Gabriel: – Ja Kermit är bra.
Gabriel: – Jag gillar den som sjunger med Paul Simon i Sesame Street. Den tycker jag är bra.
Några timmar senare är jag på väg från Brunnsparken, med två glas bubbel från P4-Christers bokreleaseparty innanför klänningen, utan att ha hunnit äta middag. En snabb sväng in på Pressbyrån för att köpa en fralla, och sedan går jag i rask takt uppför Avenyn mot Park Lane. Jag känner mig ohemult nöjd med livet: utöver intervjun med mina favoritbröder har dagen redan bjudit på en annan intervju för nästa nummer av Fozzie, träffar med två olika vänner och ett kul releaseparty, och nu är det dags för konsert med duon som jag tycker är 20-talets hittills bästa. Jag går in och ställer mig lite längre bak, och en kvinna petar på mig, pekar mot scenen och säger stolt: "Det där är mina kusinbarn!"
Två låtar senare går jag fram och ställer mig nästan längst fram och dras in i låtarna, glädjen och bröderna Röhdins naturliga stjärnglans. När Gabriel utropar sig själv till Göteborgs nya konung kan jag inte annat än hålla med.
