Junior Brielle och de pampiga balladerna

Det börjar bli en fin liten tradition detta att hålla Fozzie kontinuerligt uppdaterad om vad Junior Brielle har för sig, tycker jag. Senast jag intervjuade bröderna Gabriel och David Röhdin i september hade de släppt singlarna Debut och Rocko, och sedan dess har det kommit två singlar till: Under hökens vingar och Blekt porslin.

Läs den förra intervjun HÄR

Så i maj, tre dagar innan Junior Brielles spelning på Slaktkyrkan i Stockholm och fyra dagar innan jag ska se dem på Annelundsgården i Malmö ses vi över videolänk. Bröderna halvligger i varsin säng i varsin stad, Gabriel hemma i Göteborg och David hemma i Stockholm.

Vad ni ser avslappnade ut båda två!

Gabriel: – Det har varit en tuff dag.

David: – Jag skulle köpa en bas idag men butiken var stängd.

Gabriel: – Aj aj aj.

David: – Stänger 17. Det är snålt tycker jag. Hur är det med dig, Sara? Berätta allt.

Haha! Jo, men det är väl bra, jag har precis släppt ett nytt nummer av Fozzie. Jag smög in er på sista uppslaget, en teaser till den förra artikeln med en qr-kod för att läsa hela.

Båda: – Ahaaa!

Där pratade vi ju om Rocko och Debut. Och nu har ni släppt två storslagna ballader på raken. Vad händer?

Gabriel: – Jaa, bra fråga. Det är nog bara en slump. Eller vadå, ska vi analysera det? Jag tänkte också på det häromdan. Varför är det så för..? Kanske för att jag har lyssnat ganska mycket på Céline Dion sista tiden.

På riktigt? 

Gabriel: – Jamen jag gillar ju... jag går alltid tillbaka till låtarna som man dansade tryckare till när man gick i mellanstadiet. Och då var det mycket Céline Dion och Mariah Carey. Nu kanske de inte låter åt det hållet i och för sig, men det har varit en del tryckare i hörlurarna sista tiden.

David mumlar: – Fy fan.

Gabriel: – Men jag vet inte, det utgick från... Nej, det är nog bara en slump att det har blivit så.

Jag tänkte att det kanske var för att motverka Davids nihilism, som han var inne i sist.

Gabriel: – Vad skulle den ha för inverkan på hans nihilism?

Jag vet inte, att det är stort och tjusigt och gör att världen blir vacker kanske.

Gabriel ler: – Känner du så David, efter de här två låtarna?

David: – Ja, det gör jag. Jag blir lite mindre nihilistisk för varje dag. Så det är ju skönt. Det är positivt.

Vad bra.

Foto: Anders Kilander

Om Under hökens vingar sa Gabriel såhär i pressmeddelandet som gick ut vid releasen:

"Jag gick hem från nattbussen efter en kväll på Storsjöyran. Det har skett en drastisk minskning av mängd magi i luften under de senaste åren, vilket jag tror har med mitt åldrande att göra. Få eller inga möjligheter till efterfest eller romantik.

Texten skrevs för att korrigera det. Jag försökte minnas hur det kunde vara tidigare somrar och hittade kanske på lite."

Ett litet scoop från den låten är väl att refrängen...

Vi börjar med Under hökens vingar. Berätta.

Gabriel: – Jag höll på med den hela förra sommaren, eller vi, jag satt en del hemma hos våran nuvarande gitarrist, Kalle Björk, i Lövlunda utanför Östersund och grejade på hans piano och försökte komma på en bra refräng. Ett litet scoop från den låten är väl att refrängen... (han skrattar till) Det var första gången jag använde ChatGPT och den faktiskt hjälpte mig. Jag behövde en refrängmelodi till de där ackorden jag hade och frågade ChatGPT om det fanns några befintliga refränger med dem. Och det var inte många alls tydligen, för då gav den mig en väldigt kort lista med låtar som hade den ackordföljden. Typ tre låtar, varav en var ett finskt death metal-band. Och jag kommer inte säga vilket, men refrängen är ganska exakt koppad av den här finska heavy metal-melodin. Ganska på pricken faktiskt.

David: – Det är verkligen alla ackord som finns.

Gabriel skrattar lite: – Ja, precis. Det är så man gör.

David: – Det är så man gör.

Jag tänkte annars på Chris de Burghs 80-talshit The Lady in Red i introt.

Gabriel nynnar melodin: – Den där slide-grejen. Det är en sån där melodi som vi har haft i flera år och försökt göra låtar till, men aldrig hittat nåt fint. Lady in Red, jamen den var det väldigt många som sa om DBSR också. Det är den här trummaskinen. Men just den här trummaskinen tror jag är mer Vem tänder stjärnorna med Eva Dahlgren.

Och Blekt porslin: ni sa i pressmeddelandet att Gabriel suttit och kämpat med låten i datorn i ett halvår, men gav upp och åkte upp till David i Stockholm och då fick ni klart låten i studion på en timme tillsammans med bandet.

Gabriel: – Det var inte vårat liveband som vi spelade in med, utan det var några killar som Niklas Berglöf [producent och mixare] har i sitt stall. Men det var band och det var så himla skönt att göra så. För att det blev bra på en gång. Vi har hållit på med den här låten i ett halvår med trummaskiner och grejer, och det blev aldrig nåt bra. Det är det som är nice med att spela in med band, att det blir lite som det blir. Och så hade vi tur att det blev ganska bra på en gång.

Kommer Kentjämförelserna rasa in nu igen? Är det inte en ganska Kentig titel?

Gabriel: – Jaa, kanske..?

David: – Tycker du det, Sara?

Ja, faktiskt. Jag håller ju inte med när folk håller på och tjatar om Kent när det gäller er, men den titeln tänkte jag faktiskt "Var inte det lite Kentigt?" Eller, jag vet ju inte, jag har ju inte lyssnat på dem sen 1995.

Gabriel: – Det är risk för det mesta som är lite sådär fint på svenska, att det blir Kentigt. Är det inte det?

David: – Det verkar så i alla fall.

Med vissa journalister så är allting ni gör Kent, så att...

Gabriel: – Jo, så är det. Men nej, jag har inte fått några Kent-påhopp på den här singeln hittills faktiskt.

David: – Det kommer nog. Eller det kom nu.

De skrattar: – Ja, det kom där.

Ja, nu var det jag som gjorde det för en gångs skull. Spännande.

Refrängen i Blekt porslin inleds med att Gabriel sjunger "How does it feel" ungefär som Bob Dylan i Like a Rolling Stone.

Den här Bob Dylan-blinkningen, varför?

Gabriel: – Som alltid när vi gör såna här grejer är det att jag sjunger på låtsasengelska på demon. Och den dagen då jag gjorde det, så freestylade jag och råkade sjunga sådär. Och sen så försökte jag skriva massa grejer på svenska istället, fast det var inget som lät lika bra. Och då får man jobba runt det och försöka få det att... make sense hade det hetat på engelska. Försöka få det logiskt på nåt vis. Att passa in i övriga texten. Så att det andra får anpassa sig efter det och det bara... det blir sådär ibland. Men det kanske är lite vårt sätt att skriva musik. Jag tänkte på det härom dagen, jag citerar – helt omedvetet egentligen – både Vapnet, Bob Dylan och Procol Harum i låten.

Jaså?

Gabriel: – Öppningsraden "Jag vet hur hon går från sitt jobb till bussen hem", det är från låten Thoméegränd med Vapnet. Och sen är "en vitare nyans av blek" ju A Whiter Shade of Pale.

Ah, ja såklart.

Gabriel: – Så är det när man har dålig fantasi, då får man bara försöka översätta existerande bra verk egentligen, haha!

Och texten, handlar den om någon speciell?

Gabriel: – Jag tog den "jag vet hur hon går från sitt jobb till bussen hem" som språngbräda. För jag tyckte det lät fint att sjunga så, vi sjöng den med Vapnet i julas på en konsert i Östersund. Och jag tyckte det var så grymt när alla sjöng med i det, så det har hängt med mig. Antagligen för att vi har växt upp med den låten litegrann. Så då testade jag bara att sjunga det där och det lät bra och sen fick det liksom vara nån form av språngbräda för vad låten skulle handla om, hur den personen fortsätter. Alltså det var inget egenupplevt, utan bara en påhittad liten kort historia om nån som är besatt av en tjej, typ.

Gabriel Foto: Anders Kilander

Just ja, den hemvändarspelningen i Östersund runt jul, hur var den?

David: – Kung. Den var grym ju. Det var riktigt bra. Jag tror jag aldrig har spelat för en så berusad publik i mitt liv. Så det var väldigt kul. Det är tacksamt, en full publik är lätt att lura. De är lätta att manipulera till att det man gör är asgrymt.

Gabriel: – "Det här är bra det" kan man säga.

David: – "Det här är jävligt bra det". Och då var det ju det också. Jag funderar på om vi ska göra det till nån form av tradition.

Gabriel: – Ja, det vore sjukt kul. Vad var det, 600 pers? Det är svårt att få 600 östersundare att göra nånting tillsammans. De går helst inte ut så mycket, östersundare.

David: – Förutom då.

Gabriel: – Ja, det har du rätt i. Det var helt rätt tänkt där av den som kom på att vi skulle spela i mellandagarna, för då går man ju faktiskt ut. Så det är väl då, eller på Yran, man ska spela i Östersund.

Var det så när ni bodde där också, att man inte gick ut? Eller är det bara att kidsen nu för tiden inte går ut? Det gör de ju inte tydligen.

Gabriel: – Jag tror att det finns ingen konsertkultur i Östersund riktigt. Absolut inte när vi växte upp. Jag vet inte ens, vart fan gick man och kollade på konsert? Vi såg Håkan Hellström en gång på Folkets hus. Och då var det sådär att man kunde gå till baren och ändå ställa sig längst fram när man kom tillbaka.

David: – Precis.

Gabriel: – Man går inte på puben heller riktigt sådär. När vi är hemma, nu har vi bott i Stockholm i 15 år så det finns en viss liksom sådär gå ut och ta en öl-instinkt, men vi möts ju av tomma lokaler oftast när vi går ut. Det kanske... det är för kallt.

Kan vara det.

Men de här två balladerna är mest dina verk alltså Gabriel, i grunderna?

Gabriel: – Jaaa, just de här två. Jag är lite mer dragen åt balladhållet kanske. Så det tedde sig naturligt.

David: – Ja men så är det ju. Precis. Jag har ju varit med, men det är Gabriels verk mer. Och värk med ä.

Så hur låter de nya låtar som du ligger mer bakom?

David: – Idag jobbade jag och Niklas Berglöf på en låt och då var Gabriel med på...

Gabriel: – Sms.

David: – Han coachade oss på sms. Och till slut så ringde vi upp och sa "Men nu får du vara med på högtalartelefon här". Och då sa Gabriel massa saker och då sa vi "Japp, då gör vi så. Yes. Okej. Alright, då fixar vi det. Jajamän. Ja, det också." Vi var på väg i helt fel riktning, vi höll på att köra av vägen. Men då kom Gabriel och tog över ratten, så det var bra.

Gabriel: – Det är lite spännande för nu under sommaren måste vi skriva klart två eller tre nya låtar. Jag tyckte ändå att det gick ganska snabbt att skriva Under hökens vingar, men det tog hela förra sommaren, så vi får jobba lite snabbare den här sommaren.

Är det planerat ett album nu?

Båda: – Ja.

I höst? 

Gabriel: – Yes. Det är svårt att skruva på rätt skruvar så det låter som man tänker. (skratt) Vi har nog tre, fyra låtar nu kanske som börjar bli klara.

Det är en stor sak i våra liv

David sneglar lite åt sidan och säger:

– Jag har väldiga problem med min hårddisk här så jag har ett halvt öga på den också, det är därför jag andas tungt nu.

Vad gör den?

David: – Bråkar.

Gabriel: – Min dator gick sönder nu igår, skärmen gick sönder. Jag har haft den i snart tio år. Men nu måste jag bara försöka rädda alla musikprojekt och få över det på en hårddisk. Och sen köpa en ny dator, vilket känns lite skönt. Jag har haft den sen innan vi startade Junior Brielle.

Men då vet du ju vad du kan göra med den nu. Då kan du återupprätta en gammal tradition.

David: – Verkligen!

Gabriel: – Bara jag köper en ny först, haha, så jag känner mig lite lugn med det.

Jag syftar förstås på att Junior Brielle under sin allra första spelning 2018 – och sedan under flera kommande gigs – smashade en Macbook på scen. Första gången var det mest för att väcka uppmärksamhet, och sedan började folk i publiken ta med sig datorer som Gabriel skulle slå sönder.

Jag har faktiskt aldrig varit på en Macbook-smasharkonsert, jag var ju lite sen och insåg inte er storhet förrän med Bäst i Sverige 2020.

Gabriel: – Ja, just det, då hade vi smashat klart. Då hade jag fått för många sår i händerna. Vi får se. Jag ska ta på mig skyddshandskar den här gången, haha.

David Foto: Anders Kilander

Nu har jag inte så mycket mer att fråga om, tror jag. Har ni nåt mer att berätta om?

Gabriel: – Hmm... Har vi nåt mer att berätta om? Inte på rak arm, sådär.

David: – Nej, men vi kan meddela att vi har väldigt roliga saker som händer i livet, att det är VM i fotboll 11 juni och Sverige spelar minst tre matcher. Det är en stor sak i våra liv.

Gabriel: – Ja, det är mycket VM-feber nu. Jag har plöjt igenom krönikorna på SVT nu. Jag börjar på -90, innan dess känns lite sådär. Bosse Hansson är ju väldigt rolig, haha.

David: – Jag kollade 2002 och 2006 i helgen. -02 är en bra krönika, en bra film, -06 är en sämre film. Men det är fina spelare med.

Gabriel: – Jaa. -98 också, den grät jag lite till häromdagen. Den är liksom så... den är väldigt magisk på många sätt. Det är mycket sagor i den, liksom sagan om Ronaldo, sagan om Zidane. Och då är det fortfarande Albert Svanberg och de som gör krönikan, så det är lite samma anslag som det är i -94-krönikan.

Bröderna Röhdin är stora fotbollsfans, och gillar främst landslaget mer än något specifikt lag. En av deras tidigare hits heter också just VM 94 (2018).

Vad tycker ni om den svenska VM-låten som just har släppts, Thomas Stenströms?

Gabriel skrattar: – Otrolig! Så ska en VM-låt göras! Åh nej, jag vet inte.

David: – Pass.

Gabriel: – Jag vet inte, Thomas som är till utseendet ganska geezer-inspirerad kanske skulle gjort nåt lite mer... nåt åt brittiska läktarmusik-hållet hade varit kul att höra tycker jag. Nåt sånt här fucking in the bushes-känsla, typ, lite så körsång kanske. Det hade jag velat höra.

David: – Kanske det. Men nu blev det inte så.

Gabriel: – Nä.

Jag råkade höra Shakiras officiella VM-låt också på radion härom dagen. Har ni hört den?

Båda: – Nej.

Otroligt opeppig. Alltså jag gillar inte Shakira i och för sig, men jag kan ju se poängen med hennes gamla VM-låt, den var ju liksom jättecatchy, men den här kändes lite blek och inte så glad och allsångig, och det är väl fel, tänker jag.

Gabriel: – Det hade varit kul att höra dig säga "Jag gillar ju verkligen Shakira i vanliga fall, men just den här tyckte jag inte var riktigt lika..."

David: – Haha! "Den här fick hon fan inte till!"

Gabriel: – "Nej, Shakira lever inte upp riktigt till sin vanliga nivå där".

Hahaha!

Gabriel: – Nej, jag ska lyssna på den. Men annars så har väl Tommy Körberg och Markoolio gjort en låt som jag antar är skitbra. Det är det enda jag kan tänka.

I år?!

David: – Är det de två?

Gabriel: – En kompis ringde och sa det till mig härom dagen. Tydligen var det Jens Hult, Tommy Körberg och Markoolio, eller är det här nåt han har hittat på, haha?

David: – Det är nåt han har hittat på tror jag.

Gabriel: – Det vore ju kul. Han sa att den var jättebra i alla fall. (David skrattar) Han kanske ljög ihop det, vi får se om den finns på riktigt.

Spännande!

Efter vårt samtal googlar jag, och tro det eller ej, men den där kombon har faktiskt gjort en VM-låt på riktigt, Kanna på! Jag messar bröderna och får svar från Gabriel: "Det där är min VM-låt".

Några dagar senare ser jag Junior Brielle på en utomhusscen på Annelundsgården i Malmö, med Kalle Björk på gitarr och Wilma Wall på trummor. Det är fullt dagsljus och de känns märkbart trötta när de kliver på scen, efter en sen spelning kvällen innan och en lång körning från Stockholm ner till Malmö. Jag hinner tänka att det här nog blir en mellanspelning i min Junior Brielle-konsertstreak, men det tar bara ett par låtar innan de som vanligt golvar mig. Deras sätt att kännas fullständigt naturliga och avslappnade på scen samtidigt som de ändå är självlysande rockstjärnor får alltid med sig publiken – som den här gången består av allt från gråhåriga till barn med hörselkåpor precis vid scenkanten – och får mig alltid att fånle från öra till öra konserten igenom. Det måste vara 20-talets största musikmysterium att Junior Brielle inte fyller Ullevi. Än.