Junior Brielle
- Sara Hansby Reis
- 28 juli
- 23 min läsning
Uppdaterat: 4 aug.
Från Fozzie 14, juli 2020
Två bröder som både älskats och hatats i recensioner, som skriver texter med citatvänliga oneliners och som stuckit ut hakan genom att skicka pressbilder doppade i sitt eget blod och kraschat Macbooks på konserter. Junior Brielle lever upp till rockmyten, men charmar mig genom att vara helt bedårande oklyschiga i verkligheten.
Första gången jag hörde Junior Brielle var i januari 2018. Jag fick upp Säg aldrig ditt namn som en rekommenderad låt på Spotify efter att en av mina spellistor tagit slut, och det första jag gjorde när jag lyssnat på låten var att messa en kompis som älskar Kate Bush och fråga om han hört den här nya låten som påminde så mycket om Wuthering Heights. När jag lite senare började höra mer om Junior Brielle-bröderna Röhdin gick mina associationer till The Tough Alliance, en duo med två killar med kaxig attityd som släppte sin första ep 2004. Båda duornas musik rör sig i samma härad, men jag tyckte aldrig riktigt att TTA gjorde tillräckligt bra musik för att täcka upp för sin oerhörda arrogans. Junior Brielle däremot fick Fredrik Strage på fall, och när jag lyssnade på hans intervju med dem i Hemma hos Strage-podcasten från november 2018 blev jag nästan förvånad över att de också verkade trevliga.
När jag nu gör en intervju över Facetime i coronatidens maj 2020 inleder de starkt genom att David, som är född 1994, året då jag startade Fozzie, smickrar mig genom att visa sig känna till tidningen:
– Jag såg den på Instagram för nåt år sen och tänkte "Här ska vi vara med!" Och det är du som är självaste Fozzie?
Haha, vad trevligt! Och ja.
– Och har varit det i 25 år?
Jaa, av och till, men ja.
– Coolt ju!
David och storebror Gabriel har gjort musik tillsammans i många år, först i bandet Gretzky som startades när de bodde hemma i Brunflo utanför Östersund och nu då i Junior Brielle.
Hur jobbar ni ihop, vem gör vad i Junior Brielle?
Gabriel: – Vi båda gör allt, såklart, men det går lite i perioder, skulle jag säga. För mig så är det inte alltid självklart kul att skriva musik, det går som i vågor för mig, när jag har inspiration och tycker att det är kul att skriva. Och då är det bra att vi kan liksom matcha de vågorna. Vi turas om att dra i låtskrivandet helt enkelt – ibland när jag känner mig nere och inte har nån inspiration då kanske David har en bättre period.
David: – Men båda gör melodier och skriver text och så. Det gör vi. I början var det väl mer att du skrev text och jag mer melodi, men nu gör båda det, och har gjort ett tag.
Gabriel: – Så det finns ingen tydlig uppdelning. Men skulle man säga nånting så är väl du mer producent och jag är mer textförfattare.
David: – Ja, så skulle man kunna säga.
”MAN MÅSTE GÖRA BORT SIG
VÄLDIGT MÅNGA GÅNGER I BÖRJAN”
När jag säger att jag inte lyckats läsa någonstans om varför de heter Junior Brielle blir David förvånad:
– Det har vi svarat på, men det svarar vi gärna på igen! Innan hade vi ett band som hette Gretzky, och det kom från norskans "greit". Vi kommer från Jämtland, ganska nära norska gränsen, och där säger man "grett" när allt är fint och så, och i vårt kompisgäng säger man "gretzky". Så då var det kul. Men sen när vi skulle göra det här...
Gabriel fyller i: – Var ambitionen lite högre.
David fortsätter: – Var ambitionen lite högre. Och... det är pilligt, det är svårt med bandnamn alltså. Vi kan ju inte gå runt och heta "David och Gabriel" liksom, det går ju inte. Så vi gjorde väl en lista, som man gör, och det var några riktigt bedrövliga namn på den listan. Men sen kom vi på att Gabriel kallar mig för Junior, jag är hans lillebror, och så blev Gabriel Brielle. Så det blir ju som David och Gabriel, fast lite fräckare.
Gabriel lägger till: – Vi ville ha ett namn som inte var "The" eller sådär, vi ville ha ett namn som lät som en person, som ett alias. Vi letade rätt på vad alla i Gudfadern hette, där fanns det några ganska coola italienskklingande namn. Plus att killarna i The Strokes har väldigt coola namn, som Fabrizio Moretti och Julian Casablancas, så vi tänkte att namnet skulle kunna vara den sjätte medlemmen i The Strokes. Den tyngden i namnet.
David: – En sjätte medlem i The Strokes, som opererar i Sverige istället.
De återkommer till The Strokes flera gånger under intervjun. Även om det kanske inte längre hörs i deras musik har bandet varit en stor inspiration för dem, framför allt i Gretzky.
David: – Vi gjorde väl typ Strokes-covers, fast egna låtar. Vi brukar säga att vi inte ska ha regler, men vi hade faktiskt regler i Gretzky – i alla fall när jag var med. Gabriel startade bandet och sen efter några år började jag hjälpa till att skriva låtar, och då fick jag vara med. Och då var det väldigt sådär "Det får inte", "Det här blir töntigt", liksom "Effekter, det är inget att ha".
Gabriel: – "Det ska vara två gitarrer, bas, trummor, sång, och bara downstrokes", typ. Det skulle låta lätt, men det var alltid väldigt komplicerade grejer vi spelade.
David: – Ja, precis. Vi hade ambitionen att det skulle låta enkelt, men vi hade ju inte förmågan att få det att låta enkelt. Så det lät jävligt svårt också. Det skulle vara så trixigt som möjligt, och avigt liksom. Men det var fett.
Gabriel: – Det var jättebra på det sättet att vi lärde oss att spela alla instrument, och lärde oss att skriva låtar, och fick skriva massa musik. Och träna på att stå på scen, och såna grejer. Så det var lite prep school för mig och David, skulle man kunna säga.
Men Gabriel och David flyttade till Stockholm och de andra killarna i bandet stannade kvar i Östersund, så när bröderna fortsatte skriva låtar blev det inte längre till Gretzky. Gabriel fortsätter:
– Vi kände väl att nu är det nåt på gång som kanske inte nödvändigtvis måste inkludera hela bandet, utan det kanske bara är jag och David som ska göra det här. För att minimera...
David tar över: – Ja, exakt. Vi är ju vinnare liksom, vi är Michael Jordan. Och då kan man inte ha människor som inte strävar efter samma sak med sig. Då får man göra sig av med dem. Det är lättare om vi gör det själva, så kan vi bara vara två idioter som...
Samtalet hängde sig plötsligt, så jag får ringa upp igen. Gabriel svarar och förklarar att David fick ett annat samtal som han var tvungen att ta, men vi fortsätter så länge.
– Vad pratade vi om? Jo, alltså, man måste klara av att... göra bort sig jättemycket i början, tror jag. Kanske inte för dem som det går bra för på en gång, men vi höll ju på i flera år där det inte hände nånting. Från början när man skulle skriva en låt med sina kompisar kunde jag känna att det var pinsamt att bara liksom visa att man hade skrivit text, och visa vilka ackord man ville ta och så, för det är så många långa steg av pinsamheter man måste gå igenom innan det kan bli bra.
David kommer tillbaka och sätter sig i soffan bredvid Gabriel och öppnar en burk läsk, och Gabriel fortsätter:
– Sen när man väl har ett band så måste man hålla på och maila folk och fråga om man får spela och... man måste göra bort sig väldigt många gånger. Och vi orkade det, men är det fem personer som ska orka det så är det inte lika lätt som om två personer ska orka göra det. Tror jag. Så var det för oss i alla fall.
Det här är faktiskt något som jag inte hört ett enda band eller artist prata om tidigare, under alla hundratals intervjuer jag har gjort genom åren. Att det kan kännas jobbigt och pinsamt, både att framföra sina idéer för bandkompisar och att tvingas ragga gigs själva – det är på något sätt befriande att höra en person som utan problem står på en scen framför alla oss som bara är fans, och dessutom framstår som självsäker och ganska kaxig, våga visa sig sårbar på det sättet. Det ger mig igenkänning och får mig att tycka ännu mer om Junior Brielle. Jag berättar det jag skrev i början, att jag först tänkte på The Tough Alliance och trodde att även Junior Brielle var rätt dryga.
Vill ni framstå som lite kaxiga, eller är det bara nåt jag har missförstått?
Gabriel: – Jag tror att det är lite att vi båda är väldigt motvalls. Om alla gör nånting då känner jag och David ganska snabbt att det där vill vi absolut inte göra under några omständigheter. Bara gällande allt. Av nån anledning har det blivit så. Så när man pratar i intervjuer och så, så kanske man inte vill pusha på hur mycket vi backar svältande barn i Afrika som nummer ett liksom. Visst, det gör vi såklart, men det kanske inte är vårat utgångsvärde, vårat avstamp i vårt artistiska uttryck, på nåt vis.
David: – Det behövs ju inte en till akt som gör det, liksom. Vi kan vara nåt annat, hellre. Om jag ska säga i varje intervju att alla människor ska vara sig själva och skita i andra – jag tycker att man kanske kan fatta det ändå, för det är så grundläggande.
Några saker som bidrog till att bygga upp en hype kring Junior Brielle var dels att de vid sitt första ep-släpp Blod skickade ut polaroidbilder doppade i sitt eget blod till utvalda journalister, att Gabriel kraschade en Macbook redan på första spelningen, och förstås att Fredrik Strage sagt att Junior Brielle förkroppsligar allt han älskar med popmusik. David är ändå blygsam när jag kallar det för en hype:
– Men stooor hype... Jamen det... jaa... joo... Det gick väl bra där ett tag. När det går bra fort och explosivt, det är väl det som är en hype. Ja.
Gabriel: – Det har ju gått superbra. Överträffade alla våra förväntningar vi nånsin har haft, vi trodde aldrig att det skulle kunna gå såhär bra, typ.
David tittar på honom: – Men samtidigt är det för dåligt. Det måste ju... vi vill ha mer.
Gabriel: – Ja, nu vill man ha väldigt mycket mer.
David: – Ja, jättemycket mer vill jag ha. Men ja, vi lever på det, och har gjort det sen vi släppte ep:n.
Gabriel: – Man kan tänka såhär: för fem år sen, om nån hade sagt "Vi kommer vara signade till världens största skivbolag och du kommer turnera, det kommer vara ditt jobb och allt kommer vara liksom as-chill", då hade jag liksom sålt min högra fot för det. Men nu när man väl är här, då kan man inte hjälpa att liksom... bara vilja ha mer. På nåt vis. Det är väl det som driver en framåt, antar jag. Att vara nöjd nu, jag vet inte om det är ett alternativ riktigt.
David: – Men allt är ju inte... jovisst, att vara signad på ett stort skivbolag är ju en grej. Men om man bara kollar bakom den där liksom gardinen så... (han skrattar till) De vet ju exakt lika lite som oss. Så är det ju.
Igen: jag tycker den här ärligheten hos bröderna Röhdin är väldigt sympatisk. Det kanske är en bidragande orsak till att så många älskar Junior Brielle – samtidigt som en del tycker de är usla. Mellanläget verkar ovanligt, antingen höjer man dem till skyarna eller så avfärdar man dem som meningslösa.
”MEN VI TÄNKTE ATT OM VI TOG
MED EN MACBOOK OCH SLOG
SÖNDER DEN PÅ SCENEN SÅ
SKULLE FOLK I ALLA FALL
KOMMA IHÅG ’JA JUST DET,
DET VAR DET BANDET”
– ATT ’DE SÖG, MEN DE
KROSSADE EN MACBOOK’. ”
Och hur var det med de bloddoppade bilderna som skickades ut med ep:n Blod 2018?
Det var ju enormt kaxigt att göra det, skulle jag säga.
David berättar: – Den ep:n handlar ju om det vi pratade om nyss, typ att göra bort sig och bara kunna lita på varandra. Det är ingen som gör nåt för nån annan om den inte kan vinna nåt själv på det. Fick vi inse. Och då ville vi dela med oss av vårt kött och blod helt enkelt.
Blodet tappades på bokningsbolaget United Stages kontor, och:
David måttar med fingrarna: – Vi tömde ju för mycket.
Gabriel: – Alldeles för mycket. Det behövdes jättelite för att doppa de här korten. Det hade räckt till säkert 500 kort, men vi hade bara 70 eller hur det var.
David: – Exakt. Sen tog jag med mig nåt av de där rören med blod, men jag tappade bort det.
Gabriel: – Ja, det finns nånstans.
Okej, haha!
Junior Brielle fick sin första spelning efter att de hade släppt låten I luften 2017, utan vare sig skivbolag, manager eller bokare, de fick ut den på Spotify själva. Låten plockades upp av några indiebloggare som skrev om den, och i en intervju med en indieblogg hypade de upp sig själva:
Gabriel berättar: – "Jamen vi brukar spela på svartklubbar i Stockholm och så". Och sen dagen efter den intervjun hade publicerats så ringde några killar från en svartklubb och frågade om vi kunde spela hos dem. Och då hade vi bara en låt, och vi visste inte om vi var bra live eller nånting. Så vi skrev två låtar snabbt och så covrade vi nån TTA-låt som vi bara satte ihop i datorn lite snabbt. Men vi tänkte att om vi tog med en Macbook och slog sönder den på scenen så skulle folk i alla fall komma ihåg "Ja just det, det var det bandet" – att "De sög, men de krossade en Macbook". Men sen efter det så kände vi att det väl kanske gick ganska bra, så de här Macbook-smashingarna har avtagit lite.
De behövs inte längre.
Gabriel: – Sen blir det dyrt och lite segt i längden också att krossa en Macbook. Och jag börjar alltid blöda om händerna när jag gör det, av glaset på skärmen. Men ofta när vi kommer till nya städer och spelar så är det nån som skriver på Instagram "Ta gärna med en Macbook som man kan slå sönder", och det är alltid uppskattat, såklart.
I Fredrik Strages DN-krönika från april 2018, där han förklarade sin kärlek till Junior Brielle, nämnde han bland annat citatet som inleder låten Dovas från Blod-ep:n: "Baby, coolen är död. Länge leve the cool". Och i avsnittet med Junior Brielle i podcasten Hemma hos Strage sa Gabriel att det var sociala medier som dödade coolen. Jag hade tänkt lite vidare på det, och frågar:
Nu när många kändisar sitter hemma i pyjamas och livestreamar i sociala medier från sina vardagsrum – vad tänker ni om det?
Gabriel skrattar: – Jaa... vad fan ska man säga. Ja, det är ju astrist.
David: – Ja, det kryper ju i kroppen.
Gabriel: – Man blir förbannad. Den här eviga tillgängligheten. Näe, jag vet inte, det är ett så mångbottnat problem. Spotify har ju dödat coolen väldigt mycket också.
Hur då?
Gabriel: – Jamen, musiken, det är som... (han letar efter orden) Såhär: om vi säger att du är ett barn, och du älskar godis, jättemycket. Men du älskar ju godis så mycket när du är liten för att du får det en dag i veckan, och du får en begränsad mängd av det. Skulle du bo i en godisaffär och få äta hur mycket godis du vill jämt, då är det inte så gott längre helt plötsligt. Och finns all musik tillgänglig gratis för alla, jämt, alla låtar som nånsin gjorts, då tappar det ju sitt värde. Och det blir inte lika gott längre, och det blir inte lika coolt längre då heller att lyssna på de här låtarna som kommer kanske en–två gånger om året.
David fyller i: – Ja exakt. Och på grund av att det måste komma så mycket hela tiden också. Alltså så är det ju, det är bättre att artister släpper ofta än sällan och bra. Det är ju fakta nu. Och då blir ju kvaliteten lidande av det. Om man tar till exempel Drake, han släppte nån jävla låt nu som bara förklarar exakt för lyssnaren vad den ska göra, jag tror den går typ "vänster fot vänster, höger fot höger", och det är bara för att man ska liksom kunna dansa på Tiktok, och så ska han kunna få en miljard kronor till därifrån. Men det finns ingen verkshöjd över huvud taget. Han säljer ju så att säga sina högerfötter för det där. Och eftersom han är då störst i världen så blir det liksom nivån för vad som är bra. Och jag tror att det är en slippery slope för hur musik låter och uppfattas.
Gabriel: – Mm. Netflix har ju gjort allas attention span otroligt kort, och det påverkar ju musiken också: bra musik som är riktigt bra, den behöver inte kräva några lyssningar, men... jag tyckte inte om Arctic Monkeys första gången jag hörde dem, jag tyckte inte om The Strokes första gången jag hörde dem, men om man lyssnar på det några gånger så hör man ju vad som är coolt med det. Men om det går bort och människor inte har den attention spanen längre, då finns inte såna band. Då finns bara Drake och Hov1 kvar liksom.
David: – Ja, och så att det bara är det som kommer upp i startsidan på...
Gabriel avbryter: – Och där kommer Spotify in!
David: – Ja, exakt. Det som då drar in mest pengar fyller även min startsida på Spotify. Alltså jag ser ju ingenting av band jag gillar på den, det är bara akter jag är helt ointresserad av, men som... ja, är störst då, och då blir det så. Och det är ju lite synd, får man ändå säga.
Gabriel: – För att en låt ska placera sig okej på Spotify så måste den vara bra inom 30 sekunder, och den måste låta ungefär som de andra låtarna på den spellistan, annars kommer alla som lyssnar bara trycka på nästa låt, och då försvinner den låten ur deras spellistor. Det är därför det är såhär, och det är därför det är så trist att Drake gör såhär också, för verkshöjden blir ju helt obefintlig.
David: – Och då när folk också till exempel sitter hemma och sänder, då blir vi motvalls också, då vill vi absolut inte göra det, man vill inte klumpas ihop med det. Och du använde ordet "kändis" också – de är ju kändisar, de är inte artister enligt mig.
Några få, men väldigt många som inte är det ja.
David: – Jamen, kända människor som också gör musik, typ. Det är liksom en deltidstjänst på deras kändisskap. Ja.
Han lägger till: – Men alltså, vi är inte främmande för bra musik och nya grejer, vi är inga bakåtsträvare. Vi älskar att lyssna på...
Gabriel flikar in: – 070 Shake.
David: – Ja exakt, som är skitbra. Hon är från Kanye Wests label tror jag, hon släppte nyss en skiva är och grym. Men såhär har det väl alltid varit, majoriteten av all musik tycker man är dålig, liksom.
Ja, det är väl så.
Vad har ni för influenser till er musik?
Gabriel: – Det varierar. Jamen 070 Shake skulle jag nog säga som en influens på det vi gör just nu.
David: – Men vi gillar musik där folk bara gör det de tycker är ballt. Och det kan man ofta höra. Så det kan variera. Men vi är ju uppvuxna på Van Morrison, Jackson Browne och Beatles, som pappa lyssnade mycket på. Men sen... jamen mycket The Strokes, har vi lyssnat på, såklart. Vi är väl indierockare i grunden.
Gabriel: – Gillar bra refränger. Det är väl det.
Men hur kom ni in på det mer elektroniska då, när Gretzky var mer Strokes?
David: – Det kom nog ur när vi skulle trycka framåt och inte förlita oss på några andra, så fick vi göra det själva, och det mest tillgängliga sättet är att göra det så. Plus att det låter jävligt ballt.
Vi går över till att prata lite mer i detalj om några låtar.
Ni sa att det mest är Gabriel som skriver texter, men pratar ni om dem gemensamt också?
Gabriel: – Ja, jag går inte in med järnhand och säger att "Nu ska det vara såhär", utan den får gå igenom en tio korrvändor säkert innan den är klar. Det kan vara rim som inte stämmer så bra, eller det kan vara "Det där ordet låter inte fint" – även om det är rätt ord för berättelsen så kanske det inte låter coolt eller fint när jag sjunger det, så då måste man hitta nya vägar. Så det kan ta ganska lång tid ibland. Men just Bäst i Sverige blev ju bra ganska på en gång, den låten.
David hummar instämmande, och Gabriel fortsätter:
– Den var en av de snabbaste låtar vi har skrivit, rent textmässigt i alla fall. Den kom på en dag eller nåt sånt.
David: – Ja, texten och musiken kombinerades fint.
När jag hörde Säg aldrig ditt namn, så tänkte jag direkt på Kate Bushs Wuthering Heights. Är det medvetet?
Gabriel: – Nej, det var helt omedvetet. Vi satt med en synth i en kompis källare i Östersund, och så kom den här melodin, och alltså, den kändes ju bekant på nåt vis. Men ingen av oss kunde säga var den kom ifrån.
David: – Så är det när man gör bra melodier, att de känns "Fan, det här måste ju vara nåt jävligt bra alltså", och så jobbar man vidare på det för att det känns som nånting som är grymt liksom.
Gabriel: – Precis. Och sen till slut när nån...
David avbryter: – Och sen så sjöng ju du "Bitch I give up, I'm so tired so tired of trying, hold me down, shut me up if you want"... ja. Men vi går ju inte runt och liksom "Den här melodin ska vi ta".
Gabriel: – Nej, inte medvetet. Men jag kan ju höra likheten såklart.
Vad står det förresten på omslaget till Säg aldrig ditt namn? Alltså tecknen?
David: – Tik, på japanska.
Alltså hund, bitch?
Gabriel: – Hund ja.
David: – Bitch, exakt.
Det skrevs en del om singeln VM 94, där Karin Boyes dikt I rörelse citeras i texten. Låtens titel kommer från SVT:s VM-krönika om fotbolls-VM 1994, där svenska herrlandslaget tog brons, som familjen Röhdin hade på VHS hemma i Brunflo. I programmets inledning läses dikten I rörelse. Raderna "Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som gör mödan värd" (även om originalet lyder "är mödan värd") och "Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt äventyr" fick vara med i låtens text.
Gabriel: – Det blev en sån jäkla grej det där, när vi var tvungna att prata om det. Men vi tänkte inte så mycket på det, vi tänkte bara att den där delen av den dikten passar jättebra in i det här partiet av låten. Och sen när vi skulle döpa låten så kändes det som en ganska rolig och intern titel, för oss. Så det var all tankeverksamhet jag la på det då.
David: – Alltså det är oftast så, man har liksom inga grandiosa planer, utan det är mest ett garv internt, och det är oftast det som är bäst, i min uppfattning. Men sen är det nog vår starkaste gemensamma punkt, fotboll, svenska landslaget i fotboll, och musik, typ. Och där fick allt det blandas, och bli nånting nytt. Så.
När det inte har kunnat utövas någon idrott på hög nivå under coronapandemin så sände SVT just VM 1994 igen, men David var inte så imponerad:
– Jag var inte ens född då. Men vi älskar fotboll och att kolla på det, men jag märker att jag känner ingenting när Sverige vann bronset. Jag kollade på den matchen, det var väl kul liksom. Men så pratade jag med mamma och hon bara "Såg du, såg du?!" "Ja, precis, ja, de vann här också." "Jamen är det inte otroooligt!?" Och jag bara "Men jag känner fan inget." Så nej, trist.
Gabriel däremot är född 1988: – Jag har kollat så mycket jag hunnit, för jag har saknat att kolla sport nu under den här tiden, det har varit rätt segt faktiskt. Jag var ju så liten när det där sändes, så jag kommer inte ihåg nånting, så det var jävligt kul att se. Jag tycker fotbollen -94 var lite roligare än den är idag, idag är det lite sådär schackfotboll, disciplinerat alltihopa, det var lite mer Hawaii på den tiden, så jag tyckte det var ganska härligt att kolla på.
Varför heter albumet Tampa, är det efter staden i Florida? Och har ni varit där?
Gabriel: – Jag har varit där.
David: – Det var för att när vi gjorde skivan... ja, när var det då? Hösten 2018, början på 2019, då bodde vi tillsammans i Solna, i en väldigt sunkig lägenhet. Såg ut litegrann som jag kan tänka mig att ett asylboende ser ut liksom, skralt inrett, och så två killar som är ute och jobbar mest, så inte hemma så mycket. Men när vi väl var hemma (David skrattar till), så var vi bara med varandra hela det året, och är fortfarande det. Och då jobbar man med en del interna skämt, och saker att haka sig fast vid. Vi är verkligen såna som behöver en gemensam fiende för att stå ihop och typ tolka världen. Så då konsumerade vi väldigt mycket amerikansk kultur. Tv-serier och standup och så vidare. Och Tampa var ett ord för det, tror jag.
Gabriel: – The holy land.
David: – The holy land, ja exakt. Ja, jag kan inte förklara, eller jag vill inte förklara det bättre, tror jag.
Gabriel: – Vi har ett lite mer korrekt svar, men jag tror vi har valt att inte säga exakt vad det är, det lämnar vi till fantasin. Det är ett slutmål, på nåt vis.
Okej.
Varför nämner ni Kobayashi, som är nån sorts ät-tävlare från Japan, i Love?
Gabriel: – Lorentz har en låt där han sjunger "Vi är uppe i köket, Tina. Och vi är fett många här, Kina". Och jag sjunger "Ät tills du spyr, Kobayashi". Så det är lite en svensk hiphop-referens, skulle man kunna säga. Man säger nånting och sen så tar man en person som beskriver det som jag precis sa.
Aha, snyggt.
Dovas är rena citatmaskinen, tycker jag. Jag tror ni sa nån gång att ni hittar ett snyggt citat och sen bygger vidare på det – eller?
David: – Ja exakt, så kan det börja när man skriver.
Gabriel: – Ja, det där var väl det första vi hade i den låten, "Coolen är död, länge leve the cool". Och sen fick resten utgå ifrån det.
Låten Oh Julian, är det Casablancas?
Gabriel: - Ja, exakt.
Jag antog att det var så enkelt, eftersom ni också nämner Fabrizio Moretti i Love.
David: – Haha!
Gabriel: – Vi prickar av dem en efter en.
David: – Och Beyoncé.
Och nya singeln, Bäst i Sverige, vem handlar den om?
Gabriel: – Den handlar om en person i våran vänskapskrets.
Sen säger han inget mer, så jag frågar:
Som du inte vill säga nåt mer om?
Gabriel: – Nej.
Okej. Inte nåt om boken i låten heller då?
Men Gabriel går inte på den lätta, och skrattar: – Neej.
David tar över: – Jag tycker vi skriver om ganska... eller vi försöker i alla fall skriva om väldigt mänskliga fenomen. Så att det inte handlar om Tiktok till exempel, utan det ska kunna relateras över tid. För mig handlar texten om att vara typ ensam i flock, och driva omkring och liksom bli nertryckt, men hålla uppe modet, och... alltså "Nu pratar de över ditt huvud om din bok och hur den gick sämst", det är en jävligt tråkig middag att vara på liksom. Så. Men då så finns det... vad var det nu jag sa till TT? När man är då den fattigaste av bonddrängar så finns det ändå alltid nån som sett ens eviga slit. Den handlar väl om det. Och det är väl ett väldigt mänskligt tema, tycker jag. Om att... ja, ha nån – ha nån liksom.
Enligt pressmeddelandet till singeln lät det som att ni har haft lite av en paus från låtskrivande och varann, eller?
David: – Jaa... eller ah, vi har väl skrivit hela tiden. Men det är ju tråkigt att inse hur dålig man är ibland. (skratt) "Nej, det här blev inte bra igen, fan! Vi måste bli mäklare."
Vi skrattar alla tre, och David fortsätter: – Men trycker man igenom det så kommer väl nåt jävligt bra till slut. Tror jag. Men precis, vi har flyttat isär, och...
Han går över till att prata om att de spelat in Bäst i Sverige lite annorlunda mot hur de jobbat tidigare:
– Jamen såhär: när man ska skriva en låt som man då kan göra på ett piano, eller gitarr eller vid datorn, typ, så oavsett hur man gör det så ska man ändå lägga in den i datorn till slut, det måste man göra. Och då finns det tyvärr en miljard ljud att välja på, och eftersom vi är såna analoga människor så mår vi inte så bra av det.
Gabriel: – Vi har gjort det på två skivor, och man blir trött på det till slut. Eller vi var det nu i alla fall.
David: – Om man spelar en analog synth, då hamnar det som en audiofil i Logic och inte som ett midi som man kan ändra, en audiofil är mer satt, då kan man bara polera den, och då kommer man närmare mållinjen lite snabbare. Och man får stå för det man gör också, och skylla på sig själv. Skönt att kunna göra.
Bäst i Sverige är inspelad med producenten Peter Kvint, som de tyckte kändes som helt rätt person för låten att jobba med.
David: – Både Blod och Tampa har vi gjort med samma producenter, som heter Studio 2007. Det är Hampus Bergh, Jakob Kullberg och Robert Jallinder, från Göteborg. Det har funkat skitbra, de tog in oss...
Gabriel: – Från gatan.
David: – ...från gatan och hjälpte oss, och såg nånting. Och det är vi mycket tacksamma för. Men på det vi gör nu jobbar vi bara med olika producenter hela tiden. För att det ska hända nånting liksom.
Det är planerat att komma några singlar först, och sedan en ep i höst och en ep nästa vår. Men man vet ju inte riktigt vad som händer nu.
Gabriel: – Man vill gärna turnera också. Självklart vill vi släppa musik, men säg att vi skulle släppa en skiva nu i vår och så får vi inte turnera på ett år, det känns ju sådär.
David: – Vi saknar applåderna.
Gabriel: – Ja, precis. Men skit i det och bara släpp musiken ändå, det är ju samma för alla.
Vad är det bästa med Junior Brielle?
Gabriel: – Det är låtarna vi skriver, främst. (han skrattar till) Det är liksom kärnan, skulle jag säga. (han vänder sig mot David) Eller har du nåt fräckare svar på det?
David: – Nej, jag vet inte, jag tänker bara på att vi gör ju det här, eller jag gör det i alla fall bara för min skull, och jag tror du också gör det bara för din skull.
Gabriel: – Ja, det är ju våran dröm, sen vi såg... liksom... vad fan ska man säga, TTA på Yran 2007, liksom. Så har det varit en besatthet hela livet, så för oss, eller för mig då, jag kan ju bara prata för mig själv, så är det liksom... det är här vi ska vara.
David: – Ja. Men... (han funderar nån sekund) Våra melodier, tycker jag är det bästa. Och det verkar resonera bra bland fôlket, det är ju kul.
Vad är det sämsta med er då, finns det nåt dåligt?
Gabriel: – Vi kanske var lite bättre vänner innan Junior Brielle, du och jag.
David: – Ja, jag har ju tappat en bror.
Aj då!
David: – Och vunnit en...
Gabriel: – Vunnit en sångare.
David skrattar: – Vunnit en sångare! Så det är väl dåligt. Äh, jag vet inte. Det är tråkigt att inse nu, det har jag verkligen gjort, att jag är verkligen i behov av applåder. Mycket av den varan. Mår riktigt dåligt nu utan dem.
Gabriel: – De digitala applåderna är inte för dig.
David: – Nej, de räcker absolut inte.
Gabriel: – Du vill ha de analoga applåderna.
David: – Det vill jag ha.
Men bråkar ni mycket då? Jag tänkte att jag kanske skulle undvika den här vanliga syskonfrågan, men är det så, har det varit jobbigt att jobba ihop?
Gabriel: – Ja! är svaret på den frågan.
David: – Skitjobbigt. Vi bråkar hela tiden. Senast igår hade vi ett halvtimmesbråk. (Han skrattar till) Förra veckan så hade vi ett tvåtimmarsbråk, och i crescendot av det så "Nämen nu ringer det här", "Vem är det då?", "Det är TT", "Ja just det, fan". Så gjorde vi en TT-intervju där bråket spillde över litegrann. Så ja, det gör vi.
Sen har jag en fråga som jag alltid ställer, som är: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Gabriel: – Mmmm. Den frågan har jag aldrig fått, så jag måste nog tänka lite på den. (Han lutar sig framåt med armbågarna på knäna så han försvinner lite ur bild.)
David: – Fråga mig vad som är grejen med Liam Gallagher.
Vad är grejen med Liam Gallagher, David?
David: – Och Oasis antar jag. Vi var och såg Liam spela på Annexet nu, i februari. Och så var vi och våra polare skitstora fans, jag tycker verkligen han har blivit bättre senaste åren. Sjunger bättre och skriver bättre musik, och han verkar också ha liksom förstått hur mycket det betyder för honom. Och så är vi där på Annexet, och så sitter man i nån bar och det är lite svensk stämning sådär, nån försöker sjunga Champagne Supernova, men det funkar liksom inte. Och så glider man in, folk står och trängs litegrann och har axlarna inåt såhär, och fötterna ihop. Sen glider Liam ut, och så öppnar han med Rock'n'Roll Star, och så plötsligt mår alla jättebra, och sjunger med, och man står där och vill visa sin uppskattning. Och grejen är (han ställer sig upp och ber Gabriel rikta kameran mot honom) – man går in på konserten såhär (han visar upp ett väldigt stelt kroppsspråk med axlarna uppdragna), och sen när alla går ut, då går de ut såhär (han går lätt bakåtlutad med stora kliv och svänger med armarna och Gabriel fnissar till). Alltså folk blir Liam Gallagher, eller Noel efter konserterna, man är liksom de. Det är en sån jävla USP att ha. För folk börjar prata cockneyengelska, och typ börjar svinga med armarna...
Gabriel: – Vill gå ut och slåss.
Den biten är väl sådär, men i övrigt så.
Gabriel ler: – Äh, det är ett nödvändigt ont.
David: – Det är grymt. Alla går ut med en jävla brittisk swagger därifrån. Som de absolut inte hade innan, och de har den kanske – säg att konserten slutar tio, de har den till klockan fyra, men det är värt allt! Det finns inget som kan toppa det liksom.
Coolt. Jag är såpass gammal att jag faktiskt såg den där spelningen på Hultsfred -94, Oasis första i Sverige, om ni har hört om den.
David: – Fett.
Gabriel: – Var det bra?
Ja, det var sjukt bra faktiskt. Sen ledsnade jag på dem ganska fort för att de var så fruktansvärt dryga, men första skivan var ju... ganska magisk på nåt sätt.
David: – Just det.
Gabriel: – Good stuff.
Gabriel, har du kommit på nåt?
Gabriel: – Nej, jag var alldeles hänförd av Davids svar här, så att jag... jag önskar också att jag hade fått den frågan och hade det svaret.
Haha, okej!
Och så sista frågan: Vilka är era favoritmuppar? Det här blir ju vanskligare och vanskligare ju yngre artisterna jag intervjuar blir, men... känner ni till Mupparna?
David: – Gabriel är min favoritmupp.
Gabriel skrattar: – Jag gillar Tobbe i En annan del av Köping. Det är en riktig mupp. Han är bitsk.
Där slutar min intervju med bröderna Röhdin. De kanske är kaxiga och tycker det är viktigt att vara coola, men dessutom är de trevliga, öppenhjärtiga och smarta. Ett bra recept för att få fler popskribenter än Fredrik Strage att gilla dem.
Comments