Fredrik Strage
- Sara Hansby Reis
- 5 aug.
- 26 min läsning
Från Fozzie 13, juni 2019
Hemma hos Fredrik Strage
När jag kommer hem till Fredrik Strage på Kungsholmen i Stockholm en eftermiddag i februari har han kvällen innan haft en föreläsning på Intiman, där han enligt beskrivningen skulle prata om "populärkulturens mångfacetterade värld", och medan Fredrik fixar kaffe till sig själv och vatten till mig pratar vi om musikjournalister.
- Musikjournalisternas era dog egentligen nånstans när internet kom. När alla kan vara först med en ny skiva, när det egentligen räcker att ha en bredbandsuppkoppling och mobiltelefon så är det ju inte speciellt längre att ha skivor som man har fått hemskickade. Den här idén om att musikjournalist är sånt som ungdomar vill bli, det är ju definitivt över. Det tycker jag förändrades redan på 00-talet, då märkte jag att många ville bli modejournalister istället. Och sen under det här decenniet så tycker jag man har märkt att modejournalistik-eran tog slut och ersattes av att folk mera skulle skriva om politik. De unga talangerna dyker upp och ska bli ledarskribenter och även jag märker att många av mina gamla kollegor sadlar om och börjar skriva om politik istället. Vilket jag också har gjort, i och för sig, litegrann. Så för mig var musikjournalisthypen nåt som hände på 90-talet.
Ja – men ändå får du göra en föreläsning på Intiman.
- Ja... Men jag är nån typ av... gammal... mumie som klamrar mig fast (skratt) vid urgamla meriter och fortsätter oavsett vad som händer.
- Jag träffar ganska sällan unga människor som vill bli musikjournalister, plus att det finns ingenstans att skriva över huvud taget. Det är ju som att vara en gammal typ av hantverkare och vara väldigt bra på att kunna konstruera fågelholkar eller nånting, men det finns inte nödvändigtvis nån jättemarknad för de här fågelholkarna.
Jag är så glad över att träffa Fredrik Strage i verkligheten! Vi har aldrig mötts förut, men jag har alltid haft en känsla av att jag skulle gilla honom i verkligheten också, och att vi skulle vara lite lika. En av de sakerna jag tycker mest om med hans texter är att det lyser igenom att han verkligen är ett fan, fortfarande, att han inte blivit luttrad utan fortfarande blir på riktigt exalterad av musik, precis som jag.
Det är roligt också att vi är nästan lika gamla (det skiljer ett år mellan oss), så vi har ganska lika referensramar. Vid ett tillfälle under intervjun nämner jag att jag under gymnasiet hängde med "svartrockarna " – vilket inte alls hade att göra med heavy metal eller vad man nu kan tro.
- "Svartrockare" är ett härligt svenskt ord. Jag gillar det. Man sa det istället för "goth". Jag pratade om det igår faktiskt, att mina svartklädda polare i Linköping och jag brukade kalla oss för svartrockare, inte för gothsynthare eller nånting, utan svartrockare.
Han är också otroligt lättpratad: varje ämne gås igenom i detalj, och från ett ämne halkar han ofta in på flera intressanta sidospår. När jag går igenom min inspelning ser jag att det tog hela 17 minuter innan jag ställde min första planerade fråga, för fram tills dess har han pratat på om en hel massa andra intressanta saker. Det är inte lätt att få en syl i vädret när han kommer igång, men mellan varven pausar han och frågar saker om mig. Och han pratar fort. Den drygt två och en halv timmar långa intervjun resulterade i 29 sidor utskrivet material.
Jag frågar honom när, hur och varför hans musikintresse startade, och får veta att han själv tycker att han var ganska sen med att upptäcka musik, då han som tioåring 1983 köpte sin första skiva: David Bowies Let's Dance. Fram till dess hade han mest varit intresserad av superhjälteserier från Marvel Comics, och när han hörde det svenska bandet Noice förstod han inte alls varför de sjöng om att de rullade runt i rosa sidenlakan.
- Jag frågade min kompis "Vad menar de med det där? Är inte det lite barnsligt att sjunga om att hoppa i sängen" och han svarade "Fan Strage, fattar du inte att de knullar!" och jag bara nä... (skratt)
Hur som helst, Bowies Let's Dance:
- På 90-talet brukade jag ljuga och säga att min första skiva var David Bowies Scary Monsters för att jag tyckte att den var coolare. Den ansågs vara bättre då i alla fall. Nu har det där svängt lite, Let's Dance har omvärderats, det kom precis nån box med Bowies 80-tal, den anses ju vara hans kommersiella mästerverk, och så vet jag att Dennis Lyxzén har pratat om att den var hans första skiva också, så det känns mer okej att ha Let's Dance som sin första skiva, så nu är jag helt öppen med det. Vilken var din första?
Min första var nog ABBA – det måste vara skilsmässoskivan, den där de sitter på en bänk och ser deppiga ut...
- Parkbänken, ja.
Efter den skivan började han lyssna på Depeche Mode, men gled sen in i en filmperiod, där han "bara brydde sig om skräckfilm och videovåld", engagerade sig för att stoppa filmcensuren genom att göra namninsamlingar, och drömde om att bli filmjournalist och recensera film.
Han ler: - Framför allt 1986 var lite av ett förlorat år. Sen kom jag in i musik på nytt, när jag började upptäcka lite mörkare, hårdare och tuffare musik, Freddie Wadling till exempel, hans band Blue for Two betydde jättemycket för mig. Och sen började jag lyssna på Depeche Mode igen, strax efter Black Celebration. Och jag gick och såg dem 1988 på Isstadion med Nitzer Ebb som förband, och sen var mitt subkulturella intresse igång.
Fredrik började skriva för fanzinet New Life, skaffade ny frisyr och klädstil, drog igång ett band, försökte arrangera klubbar hemma i Linköping och fick massor med nya vänner med samma intressen.
- Och då läste jag också en tidning som hette Slitz – Slitz i slutet av 80-talet, innan Mats och Unni Drougge tog över den, när den var mer som The Face. Och jag minns att jag älskade den, jag tyckte den var så sjukt bra. Jag läste alla de där Kristina Adolfsson och Susanne Ljung och Jan Gradvall och Lars Nylin och jag tänkte att det vore otroligt kul att jobba på en sån tidning.
- Men jag hade nog mer planerat att jag skulle göra nån sorts akademisk karriär. Jag flyttade hit till Stockholm för att läsa idéhistoria -92 och jag tänkte att jag skulle kanske doktorera i historia eller litteratur eller... vara lite mer akademisk. Men när Pop drog igång så tyckte jag att det var en så vansinnigt bra tidning. Jag minns att den här New Order-artikeln som Jan Gradvall skrev imponerade otroligt mycket på mig. Så när jag fick börja skriva i Pop var det nästan som att "okej, fine, nu är jag hemma, det är det här jag vill göra med mitt liv". (skratt) Jag var så otroligt nöjd med det!
Det var just på tidningen Pop som jag fick koll på Fredrik Strage. Pop startade 1992 och var som bibeln för alla som var musikintresserade "på riktigt" under 90-talet. Och skribenterna på Pop var gudarna. De största var Andres Lokko, Kjell Häglund, Jan Gradvall, Lennart Persson, Pietro Maglio, Madelaine Levy, Terry Ericsson – och Fredrik Strage. För min del blev Pop mindre och mindre intressant med tiden, ju mer de rörde sig mot rotmusik, hiphop och soul, och jag tyckte också att de kanske blev mer och mer pretentiösa och lite för uppfyllda av sig själva, samtidigt som jag hade stor respekt för dem. När jag nu får höra lite bakom kulisserna-berättelser av Fredrik känns det nästan lite skönt att få några av mina fördomar bekräftade.
Strage var inte bara skribent utan fick även sköta en massa slitgöra:
- Jag bokade alla Andres flygresor till exempel. Jag bokade alla intervjuer, jag var hans sekreterare i princip. Och budgeten var så begränsad, så jag fick ofta ringa honom och berätta "Ja, Andres, du flyger till London här på tisdag för att intervjua Menswe..." eller inte Menswear, det skulle Andres aldrig skriva om! Men "du ska träffa Tim Burgess i Charlatans, så du flyger på tisdag, men du flyger alltså via Düsseldorf och Istanbul" för att få ner biljettpriserna lite, och han bara "Jag vägrar!!" (skratt)
”’VAD GILLAR DU MARY
J BLIGE?’ OCH JAG BARA
’JAMEN HON ÄR VÄL RÄTT
BRA’ – JAG HADE ALDRIG
HÖRT HENNE!”
Hur gick det till att du fick börja skriva i Pop?
- Jag drev fanzinet New Life med Sebastian Stebe, och han jobbade på Sound Affects, den här indietidningen som Terry hade. Den skulle egentligen slås ihop med ett annat gäng för att bilda Pop, men så var det nån konflikt där, så Sound Affects fortsatte under ledning av John L Byström. Och när Sebastian hade försvunnit till Pop så behövde han nån som kunde skriva om elektronisk musik. Jag hade redan skrivit en text om ett band som gavs ut på Energy Rekords, och det roliga är att den personen som jag intervjuade då, den första för ett riktigt musikmagasin, det var Richard Johansson i Elegant Machinery, sedermera Richard Jomshof i Sverigedemokraterna.
Är det han som var med i Elegant Machinery?!
- Det är Elegant Machinery-Richard. Jag minns att jag skrev en grej i DN och protesterade när han fick sparken som gymnasielärare för att han var politiskt aktiv – det skulle ju liksom aldrig hända nu, och det är bara tio år sen. Han fick kicken som historielärare för att han var med i Sverigedemokraterna, och sen vägrade en massa festivaler att boka Elegant Machinery på grund av hans engagemang – jag kan förstå hur de resonerade, samtidigt är jag såhär: okej, men allt som innebär att han inte är i riksdagen är ju positivt. Låt dem åka ut på en jätteturné i hela jävla Asien och sen Sydamerika! För han är duktig på att skriva låtar, han är en jätteduktig låtskrivare, men nä, så fick han sluta som gymnasielärare och fick satsa på politiken helhjärtat. Och han är ju då, likt Jimmie Åkesson, riktigt duktig, och han är heller ingen som ställer sig och heilar och skriker massa rasistiska saker, han är ju smart, vilket gör det hela ännu obehagligare.
- Så, i alla fall, jag skrev om honom, och sen så började jag på Sound Affects, när den var en konkurrent till Pop, men efter ett litet tag bara så hörde Pietro Maglio från Pop av sig och frågade om jag ville börja där, och sen började jag där som ungdomspraktikant i januari -95.
- Jag ville bara skriva så mycket som möjligt. Och det gjorde ju att jag tackade ja till allting, om de frågade mig "Gillar du det här?" sa jag "Absolut, jag gillar det", bara för att få skriva om det. Jag minns då Pietro ringde mig och frågade "Vad gillar du Mary J Blige?" och jag bara "Jamen hon är väl rätt bra" – jag hade aldrig hört henne! "Okej, men vill du åka till New York och intervjua henne?" "Absolut, det kan bli jätteintressant", sa jag. Öh.
- Men sen ledde ju det där till... Vi gjorde ju ett nummer med de etthundra bästa skivorna nånsin. Jag var inte med och röstade fram den listan, för jag var så ny skribent då och jag fick inte vara med och rösta. Av nån anledning fick inga tjejer heller vara med och rösta, jag vete fan hur det där gick till, det var bara killar som röstade fram listan. Alla de kvinnliga skribenterna var utmanövrerade i det här topp 100-numret. Och det blev rätt mycket kritik för det, faktiskt.
- Men i alla fall, jag fick skriva en text, jag fick skriva om Björks första album, i det här topp 100-numret. Och sen längst fram i tidningen i medarbetarpresentationen skulle alla välja sina egna favoriter. Så då stod det exempelvis "Andres Lokko föredrar" och sen den skiva som han tyckte var bäst. Men eftersom Sly & the Family Stones There's a Riot Goin' on var etta – och den hade ju då inte röstats fram demokratiskt, utan folk röstade, och sen satte Pietro och Andres ihop listan för att den skulle bli intressant. Om man bara gör en sån där omröstning så blir det ju de mest uppenbara klassikerna som vinner, då vinner ju liksom Sgt. Pepper eller vad det nu är. Men de tyckte att det var mer intressant att välja ett annat. Och det håller jag ju med om till hundra procent, att ska man göra en sån här lista så är det ju kul att presentera en alternativ bild, att man tycker nåt lite annorlunda än vad som är den allmänt vedertagna åsikten. Men de justerade då den här listan tills den blev cool, så att Sgt. Pepper är inte ens med, istället så ligger John Lennons soloalbum med Plastic Ono Band tvåa, och Sly & the Family Stone etta med There's a Riot Goin' on. Men på den här medarbetarlistan där alla skulle skriva vad de föredrog, så hade ju ingen av dem som hade varit med och röstat egentligen den som etta! Och då innebar det att Andres och Pietro ju var tvungna att ta den som etta, för att nån skulle ha den, men de tyckte att "Den är ju etta på listan nu – jag vill ju vara cool på det andra stället också", så Andres ville ha Stand med Sly & the Family Stone istället, så att han framstod som lite speciell i den här medarbetarrutan, och Pietro ville ha Bob Marley and The Wailers Soul Revolution, som etta där, för han tyckte att den kändes roligare att lyfta fram i sin egen lilla ruta. Då var frågan: Vem skulle ha Sly & the Family Stone? Om den nu var etta på listan, så var ju nån tvungen att ha den där i medarbetarrutan. Så Andres frågade mig: "Fredrik! Gillar du Sly & the Family Stone?" och jag var sådär "Öh, ja, absolut!" för jag tänkte att då kanske jag får åka och intervjua dem, jag hade ingen aning, jag hade aldrig hört dem. "Okej, tack", sa han, och så kom tidningen, och så står det att jag föredrar den och tycker att det är den bästa skiva som nånsin har gjorts.
Haha, nya killen fick ta den!
- Jag fick ta en för laget – jag hade aldrig hört plattan! Den är väl okej, men... Det är så typiskt mig vid den tiden, att jag bara var sådär "Ja, absolut!" (han skrattar)
Haha, jätteroligt! Men den listan – alla mina kompisar tyckte den var jättecool och jätteviktig, men jag var så extremt svensk indie då, så jag brydde mig inte alls om den.
- Ja, det var inte mycket svensk indie på den, verkligen inte. Men det var ändå ganska mycket svensk indie i Pop, måste jag säga, i tidningen.
Men det gick ju mer och mer...
- Men det var många som var besvikna redan på första numret, att det var Sade på omslaget istället för Popsicle. Och Pops mission var ju på nåt vis att – det tror jag till och med Andres sa när du intervjuade honom, att det blev lite sådär Socialstyrelsen för r'n'b och hiphop, att r'n'b och hiphop är den viktiga musiken: "ät tre skivor grovt bröd om dagen, ni måste lyssna på den här svarta rotmusiken, för det är så viktigt, det är så mycket viktigare att lyssna på det här än att lyssna på..." jag vet inte, Saint Etienne eller vad det nu är som är kul pop som man tycker är roligt att lyssna på. Istället ska man sitta och lyssna på de här... The Dinwiddie Colored Quartet, typ världens första ljudinspelning från 1896, eller nånting (skratt), det ska man sitta och lyssna på! För att det är rotmusik, och det är nyttigt och viktigt. Och den där attityden tycker jag nu känns så fruktansvärt tramsig och jobbig, att det är så viktigt att lyfta fram det svarta arvet, och det där påverkade ju svensk musikjournalistik jättejättejättemycket faktiskt. Det var nog den stora ideologiska... förändringen som Pop gav upphov till; att svenska musikskribenter började tjata om "den äkta svarta musiken". Och i förlängningen så tror jag att den här svenska hiphop-explosionen kring millennieskiftet till stor del berodde på att... inte att hiphoparna själva hade läst Pop, men de som lyfte fram hiphoparna hade läst Pop. Och att de som hyllade Petters debutalbum och Kens debutalbum hade läst tidningen Pop, och hade läst det som vi skrev om Company Flow – hyfsat outhärdlig indie-hiphop, som var väldigt anti... Puff Daddy och den liksom kommersiella hiphopen och den kommersiella r'n'b:n, allt skulle vara väldigt äkta och real. Sen blev ju vi själva... gud, vi var ju outhärdliga alltså!
Haha, lite va?
- Jomen att vi bestämde oss för att vi hade fått för mycket inflytande, att vi... (han suckar lite) Vi hade ju nån sorts möte, det var faktiskt det dummaste vi nånsin gjorde, där vi kom på att vi skulle starta Pop volym 2, för att Pop volym 1 hade liksom överlevt sig själv, och läsarna lyssnade för mycket på oss. Så vi hade ett stort möte och vi kom på att vi skulle formulera en text om att sådär "det är inte bra för er att lyda oss så mycket som ni gör, ni måste försöka tänka lite själva också"... alltså hur jävla självupptagna vi var, det är fascinerande!
- Så den här långa ledaren hade rubriken "Vi skapade ett monster" och det handlade då om att alla svenska musikkonsumenter hade blivit liksom slavar inför tidningen Pop. Och behövde tänka mer själva. Jag skäms för att säga att det var jag som skrev den här ledaren – det var ju inte mina idéer, utan det var ju jag som satt och lyssnade på Andres och de andra under ett möte och skrev ner vad de sa och sen förvandlade det till en text – vilket är bra träning i att lära sig skriva, faktiskt, att ta andras tankar och försöka formulera det. Det var ju som ett manifest mer. Och sen startade vi den här Pop vol 2, och Pop blev ju egentligen aldrig riktigt... jag tycker tidningen blev ganska mycket sämre efter den förändringen. Vi började om från 1 också. Pop vol 2 #1 och så vidare. (han suckar djupt) Ååh, gud! Vilken barnslig, idiotisk grej!
”INTE FÖR ATT DET VAR
SOM ATT VARA MED I
BAADER-MEINHOFLIGAN
ATT JOBBA PÅ POP, MEN
DET FANNS ETT VISST MÅTT
AV FANATISM I DET VI GJORDE”
- Men det märkliga är att de där åren, jag kan nästan... vi var så övertygade om att det vi gjorde var så viktigt, och det var ju därför det blev så bra, jag är otroligt stolt över många av de där numren. Det blev ju bra för att vi jobbade så otroligt hårt och för att vi hade den där idén om att "det vi gör är det absolut viktigaste just nu, det finns inget jobb som är viktigare än det här".
- Jag minns att jag var så inne i att det var så viktigt för mig. Jag jobbade ju liksom dygnet runt och jag såg upp till de andra människorna, det var så viktigt för mig att göra ett bra jobb, och jag kan... jag kan relatera lite till när jag läser om unga människor som är med i terrororganisationer och spränger sig själva, och... jamen är med i Baader-Meinhofligan eller nånting och följer liksom vissa personer slaviskt och tänker att "det här vi gör är så jävla viktigt att inget annat spelar nån riktig roll" – vi hade den känslan. Inte för att det var som att vara med i Baader-Meinhofligan att jobba på Pop, men det fanns ett visst mått av fanatism i det vi gjorde. Och vi var så anti alla andra också. De andra kunde liksom mobba andra tidningar ganska mycket, och jag hängde på och tyckte att det var kul att mobba de andra skribenterna. Sen i efterhand har jag insett att fan vad taskiga vi var mot en del personer. Bara för att de inte fattade Daft Punk liksom så var de inte dumma i huvudet... Eller jo, okej, om man inte fattar Daft Punk är man fan dum i huvudet, men... (han ler) Men man kan ju...
Man kan vara snäll ändå.
- Man kan vara hyfsat snäll ändå.
(Han tystnar en stund)
- Men det var en märklig era, för den präglade mig väldigt väldigt djupt. Jag var 21 när jag började skriva för Pop och jag var 27 när tidningen lades ner, det känns som att jag verkligen formades som människa då. Det var mitt universitet liksom. Det är fortfarande så att jag utgår lite ifrån vad de på Pop tyckte när jag tänker på vad som egentligen är bra, och vad som är snyggt, och vad som är bra och kul.
Som Fredrik snuddade vid så gjorde jag och min vän Martin Alarik hemma hos-reportage hos Terry Ericsson och Andres Lokko i Fozzie nummer 3 och 4, 1995. Vår plan var att åka till Norrköping för att göra ett hemma hos John L Byström också, men det blev aldrig av. 1999 omkom Byström tragiskt i en bilolycka på resa i USA, och tidningen SA lade ner (och delar av redaktionen startade istället tidningen Sonic). Nu när Fozzie är tillbaka kändes det som att det inte fanns någon bättre att ta upp temat med igen än Strage – och särskilt passande när han själv har en podcast som heter Hemma hos Strage.
I intervjuerna med Terry och Andres ställde vi några frågor om bästa skivor och liknande, så några såna standardfrågor måste jag ju ta med Strage också.
Fredrik reser sig ur soffan:
- Jag ska bara hämta lite kaffe – är du säker på att du inte vill ha nåt annat?
Nej tack, vatten är jättebra.
Han kommer tillbaka och sätter sig mittemot mig igen.
Är det nån som du skulle vilja träffa och intervjua som du inte har gjort än?
- Ja, gud! Madonna är väl den som jag har velat intervjua längst tid. Lana Del Rey förstås, som är min stora idol nu för tiden. Det vill jag jättegärna göra.
Faktum är att nu för tiden gör Fredrik i stort sett inga skrivna intervjuer längre, utan han koncentrerar sig på sin podcast och sina krönikor i DN, som han nyligen samlade ihop de 242 bästa från i boken Strage 242: Krönikor.
Det här kanske inte är så lätt att svara på, men vilken är den bästa intervju du har gjort?
Han funderar lite: - Jag gjorde en hemma hos-intervju hos Bret Easton Ellis en gång, som gick vansinnigt bra, för Bibel. Författaren som skrev American Psycho och Less Than Zero. Jag gör ju inte så mycket intervjuer längre, mer än för podcasten. Men... jag har gjort många intervjuer med Ken Ring som har blivit väldigt bra, när jag har följt honom under ganska långa perioder. Han är en oerhört tacksam person att porträttera i text. Jag blir på gott humör av honom, han är rolig.
Vilken är den sämsta du har gjort då?
- Mmm... Thom Yorke i Radiohead, som jag skulle intervjua för Pop en gång. Det var mer sådär en enkät-intervju. Han somnade.
På riktigt?!
- Ja. Han somnade. Han satt i en hotellobby och somnade i en fåtölj där, och skyllde på jetlag, för att han hade flugit in från London...
Hahaha! Okej.
- De hade precis släppt The Bends och Radiohead skulle spela på... Märkligt band, jag har aldrig riktigt fattat dem.
Inte jag heller.
- Jag älskar all musik som Radiohead älskar, jag borde gilla dem. Det är lite som bob hund för mig faktiskt – det är inte så att jag ogillar bob hund, men med tanke på att bob hunds största influenser är The Cramps och Kraftwerk, som jag dyrkar, så borde jag tycka att bob hund är Sveriges bästa band, men jag tycker mer att de är... de är bra.
Exakt samma sak för mig. Eller inte samma med influenserna, men det är såhär, jag såg dem första gången när de var förband till Eggstone.
- Oj! Okej.
Och det var där jag insåg Eggstones storhet, så bob hund kan aldrig komma upp till det.
- Okej, vad intressant! Men alltså, jag gillar bob hund.
Ja, de är jättebra.
- Men det är inte så att det är bara "Pang, rakt in i bröstet!" liksom, som jag har haft med en del andra artister.
Vi kommer in på Kent, som Fredrik bara tyckte var okej i början, men från Du & jag döden och vidare via Tillbaka till samtiden växte de för honom och plötsligt kom Röd som var den bästa svenska skivan han nånsin hört.
- Jag blev chockad av hur mycket jag började bry mig om Kent, så sent.
För min del har jag svårt för allt Kent har gjort efter första singeln, efter att Jocke var dryg mot en kompis från scen på Kalmar nation 1995. Jag tyckte de var för pretentiösa, och Fredrik berättar att hans dotter gick på samma förskola som Jocke Bergs yngste son, så de sågs en del när de lämnade och hämtade.
- Och han verkade inte vara så... jamen vi var på lussefirande, där barnen skulle sjunga, och de sjöng Staffan var en stalledräng och sånt, och jag stod bredvid Jocke Berg och sen när de var klara sa jag till honom "Vad säger du, tre plus eller?"
Jag börjar gapskratta, och Fredrik nickar:
- Och han tyckte inte det var kul! Han tyckte bara att det var jävligt obekvämt att ha en recensent där. Och de blev verkligen skitsura när jag sågade den där vita konserten. Jag skrev att det var sådär sektmöte i Ku Klux Kent eller nånting, för att det var på nationaldagen (jag börjar skratta igen) – och det var ju inte så himla bra då... Men det är så typiskt Kent, att de få gånger folk har sågat dem, och det är ju typ, jag menar, de har blivit sågade kanske sådär fem gånger under mer än tjugo års tid! De har bara hyllats konstant hela jävla tiden. Men de få gånger de har sågats har de verkligen förstorat upp det och tänker väldigt mycket på det. Som den där spelningen i Hultsfred, 2005 eller nåt, då Jocke glömde texter, det lät illa, de var totalt oinspirerade, de fick typ tvåor i båda kvällstidningarna. Och då bestämmer sig Kent för att anledningen till att de blev sågade var att de hade landat i Hultsfred i en helikopter. De sa att "Jamen det stack väl lite för mycket i ögonen på vissa att vi landade i helikopter, man får väl inte bete sig som en riktig rockstjärna i Sverige, då blir det dåliga betyg med en gång" – som om det hade nånting med det att göra. (han fnyser till) Nämen grejen med dem är att de hela tiden – och det är förmodligen det som är deras kreativa bränsle, att de måste tro att alla hatar dem, för annars funkar inte Kent, hela den maskinen styrdes av tanken på att "Vi är outsiders, vi slår ur underläge". Även när de var Sveriges största rockband så var de tvungna att fortsätta tänka att "Inga gillar oss. Egentligen så gillar de oss inte". Men Kent är ju ett intressant band, verkligen.
”PROBLEMET MED ATT
SÄGA ATT MAN HAR BRED
MUSIKSMAK ÄR ATT FOLK
SOM SÄGER DET BRUKAR
I ALLMÄNHET BARA GILLA
COLDPLAY OCH INGET
ANNAT ÖVER HUVUD TAGET”
Vilken är den bästa konsert du har varit på?
- Jag såg det här stenhårda elektroniska punkbandet Atari Teenage Riot på Smålands nation i Lund en gång, det var nog det bästa jag sett, det var sånt fullständigt brutalt kaos. Deras rappare Carl Crack hamnade i slagsmål med en kille i publiken, innan konserten ens hade börjat! De började liksom puckla på varann och rullade ut på gatan utanför. På nåt vis så fortsatte konserten medan det här höll på, och det blev bara röjigare och röjigare och röjigare. Så Atari Teenage Riot på Smålands nation i Lund -97, och... mmm... och så den här dancehall-reggae-artisten Buju Banton på Gino en gång, det var också en alldeles perfekt konsert. Jag älskar ju dancehall-reggae live, det är tungt och rått och tight och... live har det den energin som jag ofta tycker att hiphop tappar. Hiphopare har en tendens att bli så jävla fulla före konserterna, och de repar ju liksom inte. Särskilt inte när det är stora amerikanska hiphopartister, då är det singback och de rappar över sina egna röster till backing tracks, så sjukt slappt. Sen kommer det några jamaicaner som har repat non-stop i tio år liksom (skratt) som går på och är sådär Jackson 5 1971, allting är så perfekt! Och sen faktiskt Lana Del Rey på Annexet 2013, när hon var ute på Paradise-turnén, det var etapp 2 av hennes första turné. Hon hade byggt upp en scen som liknade ett stort palats i Beverly Hills med stora marmorpelare och palmer och flamingos och allt var liksom guldkantat, en otroligt vacker inramning. Och så den här stora drömska, atmosfäriska, David Lynch-mystiska Hollywoodmusiken, och väldigt svarta, deppiga texter.
- Eller jag kanske inte ska sätta den som nummer tre, jag kanske snarare skulle säga... Nine Inch Nails på Annexet, samma scen, när de spelade där 2006 eller 2007 – jag kan ta reda på när.
Han öppnar sin laptop som står på bordet, och jag frågar om han har ett register över sina konserter.
- Vet du vad, jag har faktiskt börjat skriva ner mina bästa konserter i en lång... (han läser på skärmen) Här har jag faktiskt listat Depeche Mode på Hovet 1988 som den tredje bästa konserten och Lana Del Rey som fyra. Sen på femte plats har vi då Kite på Cosmonova 2015. Vet du vad, jag tar bara och klipper ut hela den här listan och mailar.
Vad hade du för etta då?
- Här hade jag Atari Teenage Riot också. Jag skickar hela den här... nu ska vi se... Det här kan vara det nördigaste mail du nånsin fått! Mina 159 bästa konserter! (skratt)
Shit, du lyckas rangordna dem så långt alltså?
- Rangordningen efter plats 100 är väl lite... hipp som happ skulle jag säga.
Men ändå hyfsat rangordnat ända till 100?
- Ja, men det är det, det skulle jag säga. På plats 100 har vi då... vad har vi där? Yvonne på Debaser Medis 2008, mhm.
Vilken är din bästa skiva?
Han tänker en stund: - Det är ett tråkigt svar kanske, men Velvet Underground & Nico är en sån skiva som jag ständigt återkommer till och lyssnar på extremt mycket och nästan aldrig tröttnar på. Den förkroppsligar så mycket av vad jag älskar med popmusik; å ena sidan sockersöta, soliga melodier, å andra sidan rått, brutalt gnissel. Å ena sidan en gul kitschig banan som blir rosa när man drar av klistermärket, å andra sidan totalt mörker. Det är en skiva som jag verkligen tycker har allt, nästan. Den brukar jag ofta nämna när jag får den frågan.
- Men sen så... Nitzer Ebbs album That Total Age är också ett sånt album som jag alltid återkommer till, som jag aldrig kan spela sönder, har jag märkt. Vilket jag faktiskt har med många andra gamla favoritskivor. Och sen är jag väldigt svag för olika typer av girlgroup-pop, Shangri-Las tycker jag är alldeles fenomenala, och deras den här Best of Shangri-Las, Leader of the Pack, (han hämtar den i hyllan) jag kan aldrig spela den för mycket. Jag älskar att det är precis på gränsen till att det blir löjligt, och ändå är det inte det.
Detta leder förstås naturligt in på Dolly Style, den svenska trion bestående av karaktärerna Molly, Holly och Polly, skapad av Emma Nors och Palle Hammarlund, inspirerad av japansk ungdomskultur. Det är också en sån sak som jag gillar med Fredrik Strage, att han fast han är en cool svartklädd kulturskribent erkänner att han också kan gilla det sockersöta och poppiga.
- Samtidigt är jag medveten om att det blir nästan en poserande-grej, "Kolla, jag kan gilla det här superkommersiella bandet" – men jag tycker att det är en ganska logisk koppling mellan Dolly Style och det där (han pekar på Shangri-Las-skivan), jag ser en ganska tydlig koppling mellan Dolly Style och Palle Hammarlunds stora förebilder som är Kiss: hela idén med att ha färdiga figurer som folk träder in i roller som, och sen sälja en jävla massa prylar. (skratt) Det är ju liksom Kiss rakt av. Så jag tycker att det är ganska lätt för mig att gilla – inte alla deras låtar, men ganska många av dem. Sen har det ju blivit liksom min och min dotter Biancas grej att vi går på Dolly Style-konserter.
Skulle du säga att du har bred musiksmak?
- Ja, problemet med att säga att man har bred musiksmak är att folk som säger det brukar i allmänhet bara gilla Coldplay och inget annat över huvud taget.
Haha!
- "Jag gillar precis vad som helst – ja, utom sådär hiphop och hårdrock och techno och sån där jobbig dansmusik..." Så alltså bred musiksmak, om du bara gillar Coldplay och Swedish House Mafia, då tycker du att du har bred musiksmak, så det är så sjukt tråkigt att säga det. Så ibland när folk frågar vad jag gillar för musik brukar jag typ svara "Goth." Eller "Techno." Eller nåt. (skratt) Vilket inte ens är sant: jag har ju bred musiksmak. Men det är lätt att framstå som totalt ointressant som människa – jag slutar lyssna när folk säger det. Sådär "Jag gillar precis vilken musik som helst", då blir jag som döv, jag hör inte ens vad de säger, jag ser bara läpparna som rör sig. Om nån däremot berättar att "Jag gillar verkligen Iron Maiden, det är det enda bra bandet nånsin", då blir jag mer såhär "Jaha! Vilket Maiden-album är det mest intressanta då?" och så säger de "De har aldrig kunnat överträffa Power Slave, det är den bästa skivan", då vet du att det är en person som faktiskt bryr sig om musik.
- Att jag lyssnar på Dolly Style – det är ju snarare... nästan lite förväntat, att jag blandar liksom extremt dissonanta mörka grejer med nånting väldigt fluffigt och sockrigt, för det är ju det som är min smak. Det är det här som är i mitten som jag har svårt för. Som Bob Dylan eller stora svenska rockband, typ Eldkvarn, Håkan Hellström. Det är ju bra, men jag kan inte hitta nån väg in i det där jag känner "Wow, vad intressant!"
Har du nån skiva som du är mest stolt över?
- Jag har... (han reser sig från soffan och går till ett annat rum där han har sin skivsamling) ska se om jag hittar den... (Han kommer tillbaka) Den här är jag nog ganska ensam om.
Han räcker över en cd i en plastficka till mig: - Det är en CDR från studion när Broder Daniel gjorde första skivan. De har inte klippt låtarna än, utan man hör när de snackar med varandra på ett par ställen, mellan låtarna. Det är såhär "Äh fan, nu går vi och dricker bärs istället" eller nåt. (skratt) Och den där fick jag låna av Henrik Berggren och glömde lämna tillbaka när vi sågs i april -95, haha, så jag har haft den i 24 år.
- Broder Daniel är ju också ett märkligt band, när de kom så var de så knasiga att jag hade aldrig kunnat förvänta mig att de skulle få den här ikoniska statusen... Att de är liksom det här stora, vördade svenska rockbandet.
Ja, det är faktiskt helt otroligt.
Podcasten Hemma hos Strage fick Svenska podcastpriset redan samma år som Fredrik startade den, 2016.
- Ja, podcasten var ju intressant. Jag är ju väldigt sen med nya grejer. Jag var tidig med YouTube i och för sig, men jag var sen på Facebook, jag var sen på Twitter, sist i hela världen på Instagram, jag var oerhört sen med att göra en podcast. Jag trodde inte att nån skulle bry sig om podcasten, och till en början hittade vi på nåt koncept att artisterna skulle intervjua mig istället, mer för att få uppmärksamhet kring podcasten – och det funkade, den fick rätt mycket uppmärksamhet.
Att han var tidig med YouTube fick han till och med Stora journalistpriset som Årets förnyare för 2008, då han sammanställde en lista över de 100 största rockögonblicken på YouTube (vilket Andres Lokko skrev en lite sur krönika om och tyckte att det inte var riktigt seriöst, för "en tredjedel av klippen var ju bara artister från Mupparna"...).
- Det här var innan YouTube blev så gigantiskt. YouTube var ganska nytt – det var så nytt att vi kom aldrig ens på tanken att jag skulle kunna lägga upp ett klipp med mig själv, utan jag bara gick igenom alla andra klipp. Men okej, det är lite konstigt att jag vann Stora journalistpriset som årets förnyare för den grejen, men jag tänker att mina tidigare alster kanske vägde in lite också. Men jag är stolt över listan, den var kul att göra. Och jag var ju Sveriges första YouTuber, jag var den första mediaperson som förknippades så mycket med den siten att jag fick sitta och svara på frågor om den. Jag hade till och med en... vi gjorde YouTube-loggan, mitt namn som YouTube-loggan, "FreStra" istället för YouTube.
- Och jag jobbade rätt hårt på att hitta de mest intressanta klippen och skriva om dem. Men just ja, Andres ifrågasatte det... det var ju lite dålig stil, fan, vi är ju kompisar, han kunde väl sagt grattis istället! Faktum är att inga från Pop eller Bibel hörde av sig och sa grattis. Bara en enda person, Lennart Persson nere i Malmö, skickade ett grattismail, annars var det ingen av de tidigare medarbetarna på Pop eller Bibel som sa nånting om att jag hade fått det där priset.
Lite för fulla av sig själva fortfarande kanske?
- Jag vet inte, det är ju jättekonstigt, det är som att... okej, nu kanske inte jag mailade Andres när han fick en Guldbagge – om han fick en Guldbagge? (Det fick han inte. Reds anm.)
- Men det är tungt, jag har fått Stora journalistpriset! Det är ashäftigt, jag är väldigt stolt över det, verkligen.
Nu kommer en fråga som jag alltid ställer, som väldigt många har svårt för, får se vad du tycker: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Nån svarade "Den frågan".
Mmm, det är klassikern...
Fredrik skrattar: - Och sen så skulle du ställa den frågan till mig igen och så skulle jag svara samma sak igen. Och så skulle det fortsätta så i en loop. Vem var det som sa så? Jag läste det i tidningen och tyckte det var kul.
Det är ganska många som har sagt så, men vi brukar inte gå vidare. Men du har läst några gamla nummer alltså?
- Ja – jag mindes faktiskt Terry-intervjun från när den publicerades, vi hade den på Pop.
Ah, vad roligt!
Han funderar på frågan: - Mmm... Vilken skiva letar du efter, och känner att du verkligen behöver i din samling just nu?
Vilken skiva letar du efter som du verkligen behöver i din samling just nu?
- Åh, jag är glad att du frågar! Det är den hjärtformade röda vinylen av Lana Del Reys Love. En singel formad som ett hjärta. Den är väldigt svår att få tag på, och kostar nog ett par tusen vid det här laget. Jag har sökt efter den på Discogs, men den finns bara på amerikanska skivbörser. Jag vågar inte beställa skivor från USA längre, för att de försvinner med Postnord. Så jag vet inte hur jag ska lösa det, för jag känner att det är svårt att leva ett värdigt liv utan den singeln.
Hur mycket är du villig att betala för den?
- Tvåtusen spänn kanske. Jag hade Dennis Lyxzén här som berättade att han betalade åttatusen spänn för en Misfits-singel (skratt), så det satte nånstans ribban för hur mycket man kan betala.
Vilken är din favoritmupp?
- Åh, intressant fråga. Då väljer jag Nine Inch Snails. Nine Inch Snails var en Nine Inch Nails-parodi i tv-serien Muppets Tonight, alltså den nya Mupparna-serien som gick på 90-talet.
Fredrik tar fram datorn igen och letar rätt på klippet på YouTube. Alla väntar på bandet som ska uppträda – Nine Inch Nails, efter vad det låter – men de kommer aldrig, så de kör vidare med showen. När eftertexterna börjar rulla kryper någon långsamt upp på scenen: sniglar med tuperat svart hår, ringar vid ögonen och tatueringar, stroboskopljus börjar blixtra och en Nine Inch Nails-liknande loop går igång: The Nine Inch Snails!
YouTube-experten, svartrockaren och Dolly Style-fanet Fredrik Strage har talat.
TIDNINGEN POPS TOPP 10 FRÅN 100 BÄSTA ALBUM-LISTAN I POP # 10, 1994
Sly and the Family Stone
There’s a Riot Goin’ On (1971)
John Lennon
Plastic Ono Band (1970)
The Clash
London Calling (1979)
The Wailers
Soul Revolution (1971)
The Rolling Stones
Exile on Main St. (1972)
Elvis Presley
From Elvis in Memphis (1969)
Aretha Franklin
Spirit in the Dark (1970)
Primal Scream
Screamadelica (1991)
Creedence Clearwater Revival
Willy and the Poor Boys (1969)
The Ronettes
Presenting the Fabulous Ronettes, Featuring Veronica (1964)
Comments