bob hund

Från Fozzie 15, mars 2021

Historierna har berättats många gånger förut: Conny Nimmersjö kom med i bob hund för att han hade en replokal, och Johnny Essing för att han var skyldig Mats Hellquist en hundring som Mats hotade att kräva tillbaka om han inte gick med i bandet. Stockholmarna Johnny och Conny förstod inte vad skåningarna Thomas Öberg och Jonas Jonasson sa under hela första året med bandet. Namnet kom från en tecknad film om hunden Bob som allt gick dåligt för, bandets hundsymbol var ett klotter som formgivaren Martin Kann gjorde under telefonsamtalet då Thomas bad honom skapa en logga till hans nya band. Låten Fem meter upp i luften spelas bara när Thomas mamma är i publiken (fast det är inte sant, det är snarare tvärtom), bob hund har aldrig ställt in en spelning fast de har gjort över 650 stycken (helt sant, men de har tvingats flytta ett par stycken). bob hund har blivit bestulna på sina instrument två gånger och har sålt dem själva en gång. De kan eventuellt vara det band som har repat mest av alla någonsin och har alltid kört med total demokrati i alla beslut som tagits, vilket resulterat i oändliga bandmöten. Magnus Carlson var chaufför åt dem i början och ett av deras mest kända (och prisbelönta) skivomslag är en bild på formgivaren Martin Kann (som blivit tillsagd att lägga ner mer av sig själv i omslaget).

bob hund:

Thomas Öberg: sång

Johnny Essing: gitarr

Conny Nimmersjö: gitarr

Mats Hellquist: bas

Jonas Jonasson: synth

Christian Gabel: trummor

Andra viktiga personer i bob hunds universum, som nämns i intervjun:

Mats Andersson: trummor, osynlig medlem sedan 2009

Martin Kann: formgivare av bob hund-logotypen, skivomslag med mera

Marcus Törncrantz: långvarig f.d. manager

Daniel Zqaty: tidigare ljudtekniker/producent

Foto: Ellika Henrikson & Johanna Berg

bob hund är ett band som har funnits med mig ända från början när jag började lyssna på svensk indie, men av någon anledning har jag inte intervjuat dem för Fozzie förrän nu, när de närmar sig sitt 30-årsjubileum. Så vilka historier skulle jag fokusera på när det nu äntligen var dags? Vilka frågor av alla hundratals jag kom på om bandets hittills tre decennier långa karriär var intressanta att ställa?

Jag hade tid att fundera, för även om det till min stora glädje inte var några problem att få sångaren Thomas Öberg att tacka ja till en intervju var det inte riktigt lika lätt att få till en tid. Efter en och en halv månads mailande och ett par ombokningar var vi uppe i en tråd med 31 meddelanden mellan Thomas, Johnny och mig – och resultatet blev till slut ett trepartsvideomöte i mitten av december.

När jag startat mötet dyker Johnny upp först och efter någon minut kommer Thomas in, iklädd ögonmasken som han de senaste åren alltid har burit i bob hund-sammanhang.

Vi börjar med att prata om hur länge bob hund faktiskt har hållit på, och hur jag på något sätt tyckte när jag var i 20-årsåldern att "gubbar" i 50-årsåldern som Rolling Stones väl ändå borde lägga av när de harvat på i 30 år. Nu när "mitt" band bob hund är i samma situation känns det däremot helt naturligt att de fortfarande håller på som vanligt.

Thomas harklar sig och säger: – Jo, vi brukar skoja lite om det – jag tror till och med jag har stått nån gång på scenen och sagt "Nu är vi lika mycket äldre än publiken som Rolling Stones var 1984", du vet, försökte göra nån sorts matematik av det.

Johnny fyller i: – Ja. Det är klart det har föresvävat mig när man tänker. Men vi var ju inte direkt purunga när vi började, vi var liksom lite för gamla redan då, typ i 30-årsåldern.

Thomas: – Vi brukar faktiskt köra det som en sorts undanflykt eller motargument, att "Vi kan inte bli gamla, för vi var gamla redan när vi började".

Haha!

Thomas: – Och nu är vi jättegamla.

Johnny: – Helt tidlösa och oerhört gamla, på samma sätt.

Thomas tar en klunk av sitt kaffe: – Men sen finns det en stolthet också, när man har hållit på i 30 år, det blir lite som att det får ett egenvärde i sig, det finns ju många myter i rockbranschen, att man ska... dö när man är 27 och man ska sälja sin själ till djävulen vid en vägkorsning på den amerikanska landsbygden och så vidare, så efter ett tag så är man bara glad över att man finns till och är lycklig över det, på nåt vis.

Johnny: – Ja, men det är sant. Jag är ganska stolt över att vi har, faktiskt, verkat i 30 år på det viset vi har gjort. Vi har åkt ner i några små hål ibland och slirat omkring lite, och fast vi inte är originaluppsättningen... men man kan säga att vi har haft två originaluppsättningar. Alla är ju med ändå liksom. Våran gamle trummis, han är nånstans med oss i sin lilla hydda där han bor, var han nu är nånstans, ändå. Det är fint, jag tycker det känns... jamen ganska stort att vi har hållit på så länge ändå. Slitit. Gråtit, skrattat och låtit, det är fint.

Thomas: – Det finns ju nåt uttryck som heter "åldras med värdighet". Jag vet inte om jag har lyckats med det – med eller utan värdighet har vi i alla fall åldrats, så mycket kan vi konstatera. Jag tycker det finns nånting ganska tragiskt i att man bara får lov att vara ung, precis som att det blir förbjudet att utöva sitt ämbete för att man blir äldre, det är en utmaning man får tackla, och förhålla sig till.

”VI KAN INTE BLI GAMLA,

FÖR VI VAR GAMLA

REDAN NÄR VI BÖRJADE”

- Thomas Öberg

Vi går tillbaka till allra första början, då när Johnny kommit med i bandet för att han inte kunde säga nej eftersom han var skyldig Mats H en hundring, och satt i replokalen och inte förstod någonting av vad de där två "pilsnabba gutturala människorna som for omkring" sa, och istället koncentrerade sig på att stämma gitarren tillsammans med Conny i en timme och sedan "föra oväsen". Och namnet föreslog Johnny som bekant efter en hund i en gammal tv-serie.

Thomas: – Men det roliga är med det här namnet: jag har aldrig riktigt vant mig.

Johnny: – Nej, inte jag heller!

Thomas: – Jag har fortfarande en liten isande rysning om att vi kan ha valt fel namn, när folk säger det så rodnar jag lite inombords, skäms lite och tittar ner. Jag kan inte säga vad det är, jag tycker att det är ett bra namn för ändamålet, men... jag har aldrig riktigt vant mig, fortfarande. Och jag blir förvånad varje gång att jag har lagt så mycket tid av mitt liv på ett band som faktiskt heter (han börjar skratta) bob hund!

Johnny: – Ja, jag håller med dig, jag förstår vad du menar.

Thomas: – Men jag kan inte förklara vad det är.

Johnny: – Ja, men det är nånting.

Thomas: – Men med det sagt så... nu ska jag föra in det på ett litet sidospår, men vi kommer tillbaka till huvudspåret igen hoppas jag – under alla åren som vi har varit ute och spelat tillsammans, så har vi haft en känsla av att det alltid fattas en medlem. Jättekonstigt, sådär att vi går in i bussar och så säger alla "Åh, nej, vänta! Det är nån som inte är med!" Och jag läste om en Amundsen-expedition till Nordpolen, när de inte hade ätit och var nära att dö så höll de på likadant, de fick känslan av att någon gick bredvid dem.

Johnny: – Vi är ju ganska många.

Thomas: – Vi är många, men det känns ändå som att det fattas nån, och det är en jättekonstig känsla. Men den har vi liksom levt med, och jag kan inte säga om det är bra eller dåligt, men... det är inte samma obehag som jag känner för namnet (skratt), utan det är mer en sån där lite sällsam, underlig känsla.

Johnny: – Ja, men det är sant, det är väldigt påtagligt.

Thomas: – Det är som en del av gruppkemin, eller gruppdynamiken, är att vi hela tiden tror att vi är en för lite, att det fattas nånting väldigt väldigt avgörande. Eller att det spökar, på nåt sätt. Det har alla i bandet varit med om, sedan väldigt tidigt.

Som en tvilling som dog i magen, typ. Nån fattas.

Thomas: – Ja, kanske den känslan.

Vad märkligt.

Thomas: – Mm. Eller som i Sjunde inseglet "Har du kommit för att hämta mig?" "Jag har länge gått vid din sida", den där, lite den känslan på nåt konstigt sätt. Vad jag vill säga med det är att det har varit en speciell känsla, hela tiden. (Johnny håller med) En sällsam, speciell känsla.

Men namnet då, det är ingen av er som har funderat ut nåt bättre namn som ni har övervägt att byta till?

Johnny: – Nää, vi gjorde några försök innan bob hund, och de försöken... jag vet inte.

Thomas: – Nej, det var vidrigt. (Johnny skrattar) Alternativen var fruktansvärda!

Johnny: – Ja, usch ja.

Thomas: – Det jag kanske vill säga är att det kanske inte finns nåt bättre namn än det vi har, men att vi hela tiden... det finns en längtan efter nånting mer, inkorporerat i själarna hos dem som är med. Att vi tar det vi får, men vi önskade i grunden att det var annorlunda. Även inför det vi gör. Det är jättekonstigt, men en väldigt stark gemenskap – det låter fånigt, men det har nog bidragit till att det har varit långlivat också, på nåt konstigt sätt.

Johnny: – Ja, ja det tror jag.

”OCH JAG BLIR FÖRVÅNAD

VARJE GÅNG ATT JAG

HAR LAGT SÅ MYCKET

TID AV MITT LIV PÅ ETT

BAND SOM FAKTISKT

HETER BOB HUND!”

- Thomas Öberg

Jag har aldrig intervjuat Thomas och Johnny förut, men de känns ändå så oerhört bekanta. Johnnys liksom lite finurliga leende och vänliga röst på bred stockholmska, Thomas som gestikulerar livligt och pratar snabbt på skånska i ett tonläge som påminner mig om Per Sunding i Eggstone. Eggstone ja, det var de som plockade in bob hund i studion allra första gången, och det var som förband till Eggstone som jag såg bob hund live första gången våren 1994. De spelade in sin första ep 1993 och de följande skivorna i Eggstones Tambourine Studios i Malmö, och bob hunds tidigare manager Marcus Törncrantz har gjort tre podcastavsnitt där han, bandmedlemmarna, Per Sunding och Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup från skivbolaget Silence pratar om de tre första skivorna och inspelningarna av dem.

I bob hund podcast berättar de om hur de egentligen inte visste något om hur man jobbar i en studio, men att det viktigaste var att få ner på skiva hur de lät när de spelade live. I det ingick att spela jättehögt. Jättejättehögt. Per Sunding berättar hur han var tvungen att lämna inspelningsrummet för att han inte klarade av volymen, och kvar satt Johnny på en stol och lyssnade på sin gitarr genom trafikkonen tryckt mot en förstärkare.

Johnny ler när jag nämner det: – Det stämmer.

Hur har det gått med dina öron, kan man ju fråga då kanske?

Johnny: – Alltså, vad ska man säga, de... såhär då: jag har anpassat mig, eller jag menar, det susar och brusar och tjuter och sådär va, men det går ju att klara sig. Jag har överlevt än så länge med det, men, du vet, det låter helt olika i öronen. Men samtidigt så har jag hittat ett sätt att känna igen frekvenser. Jag har varit ganska inblandad i masteringar och sådär, och jag har fortfarande förtroende för mina öron. Men jag har ju haft tur, måste jag säga. Det där... usch! Jag tyckte inte det var högt nog, så jag måste tydligen då krossa örat för att jag ska kunna höra. (Han visar hur han satt och hummar nöjt): "Mmm, mm".

Thomas: – Det är den här kombinationen av högmod och fall. Det är inte "Högmod går före fall" utan högmod och fall sker liksom i samma sekund, kan man säga, när man håller på med nånting sånt där. Och Johnny... vi har en katt här hemma som är nästan blind av starr, men katter har ju morrhår och så som gör att de kan navigera och kamouflera ganska fint att de är blinda, och Johnny har så mycket rock- och punkerfarenhet i kroppen så att hans skägg har blivit som de här morrhåren, så att han känner hur det blåser i skägget (Johnny skrattar till) så att han kan uppfatta musiken genom det. Kanske bättre än nån annan just för att han utnyttjar ett annat sinne bara.

Johnny rör vid sitt ansikte med fingrarna: – Jag har utvecklat hela mig själv till ett membran.

Thomas: – Precis, ett membran som fångar upp vibrationer. Vi utnämner alltid pyromanen till brandchef så att säga, och därför är det logiskt att Johnny har det ämbetet att han sysslar med ljudkontroll, trots att han kanske skulle få liksom rödpenna i hur många frekvenser han faktiskt uppfattar. Men det är också en del av bob hunds värld, att det fungerar så. Vi försöker ta hand om varandra.

Foto: Silence Records

bob hund har alltid varit en strikt demokrati där alla i bandet ska ta beslut gemensamt, vilket inte varit det lättaste med ett jämnt antal medlemmar.

Har ni haft det harmoniskt i bandet eller har det varit mycket slitningar?

Båda är tysta i någon sekund, Johnny säger bara: – Oooh... och skrattar till.

Thomas: – Vem ska börja?

Johnny: – Jag vet inte, börja du.

Thomas: – Jag kan börja. Alltså, jag har aldrig bråkat så mycket som med vissa av människorna i bandet. Vi brukar säga att ett dåligt bob hund-möte, det går ut på att man grälar i en halvtimme, och sen den sista halvtimmen då ber man om ursäkt, och inte ett enda beslut tas. Det har varit mycket av den varan. Men det har också gjort att när man har klarat det i 30 år, även om man har hållit på att få nervsammanbrott hela tiden, så är man ändå lite stolt över att de här stackars kufarna liksom, som hade varit utspridda på nån form av hjälpsituationer med samhället, har lyckats skapa det här tillsammans. Och att man kan vara knepisar, alltså knepiga typer, som möts och skapar nånting som är så mycket större än de själva så att man börjar inbilla sig att det finns människor som inte finns som håller en sällskap, liksom. Men fy fan vad vi har trasslat alltså! Herrejesus. Hjälp mig här, John.

Johnny: – Nämen usch, ja, vi har trasslat. Som sagt, vi är så många, vi är liksom sex stycken olika universum som krockar hela tiden och slår emot varandra, och ibland förenas – eller till slut förenas vi ju på nåt märkligt sätt. Det är ju så. Men... ja, det är sex stycken helt olika riktningar som skjuter åt alla håll samtidigt. Och det är ju också styrkan, såklart. När vi väl samlar de här universumen så blir det ett enda stort universum.

Thomas: – Men i ärlighetens namn så ska vi inte dra Christian Gabel så mycket i smutsen, han är minstingen i det här, och han har varit med ganska länge ändå. Och vi hade också mänskor runt omkring oss som vissa shall remain nameless, men det var som en stafettpinne av trubbel som bara gick i cirklar, där den ene lämnade över den till den andre hela tiden, så att... men sen Christian kom med så har det stabiliserats, kan man säga.

Johnny: – Ja, det kan man säga. Men som sagt, det är inte så konstigt att det händer saker.

Thomas pustar: – Nej. Usch.

Johnny: – Det har hänt mycket saker. Men vi har klarat oss.

Det framgår i podcasten att Marcus Törncrantz slutade jobba med bandet efter att slitningarna blivit för stora, och bandets ursprunglige trummis, Mats Andersson, hoppade till slut av 2009, efter att i många år ha kämpat med missbruk. Han mådde bitvis väldigt dåligt och har beskrivit sin tid i bandet i den ganska valhänt formulerade självbiografin Istället för ett liv: förvirring, där han ibland går ganska hårt åt sina bandkamrater.

Thomas kommenterar: – Han hade ett behov av att skriva den boken, men om han hade pallat att prata med oss så hade han kunnat få mycket mer historier som är ännu mer sjöblöta, så att säga. Det var ju fruktansvärt stökigt. Och det var ju anledningen till att han hoppade av, han mådde såpass dåligt att han hade svårt att fungera, det förstår man när man läser den boken. Så det är egentligen ingen hemlighet. Men den är väldigt dyster, den där historien. Och jag tror att den speglar väldigt mycket hur han såg det, jag menar är man bakfull 359 av 365 dagar, då får man en svart bild av världen. Och jag tror också att det var väldigt hårt för honom att vara med, eftersom det var en väldig konkurrens om utrymmet. Det var svårt att få uppmärksamhet om man inte blev ännu värre själv, det blev som en ond cirkus. Jag tror att han tog mycket stryk av tonläget, hur man pratade med varandra eller hur man pikade varandra om man kom för sent och så vidare – jag tror han är en väldigt känslig person, vilket man ofta gömmer bakom alkohol och droger. Och ibland är det så dysfunktionellt att det är direkt besvärligt för andra mänskor att vara i närheten av den här entiteten. Det är inget vi är stolta över. Men det var så det var.

Foto: Martin Wilson

Men vi kan gå över till nåt trevligare: hur hittade ni ert sound?

Johnny: – Jaaa... Som sagt, jag minns inte nånting av första året, jag minns bara att jag satt och förde oljud, och tittade ner i golvet.

Thomas: – Det stämmer ju. Men jag tror att vi hade en ganska fånig, naiv bild av att det fortfarande är nånting som fattas när man tittar på alla pop- och rockband som finns, och vi vill gärna vara med i den här diskussionen, på nåt sätt. Alla hade väldigt olika referensramar, Jonas har alltid varit övertygad om att han spelar i ett synthband, och Conny spelade i ett punkband, och så vidare och så vidare. Så vi kan inte prata om musik egentligen, men samtidigt så har det här också varit en styrka, att det har varit så kufigt i världsuppfattningen. Och jag tror vi bara hade mest tur, för att det var två saker som hände: dels så blev det ju populärt med independentband, alltså nån form av lågbudget, do it yourself, plus att det som ren tur blev populärt att köpa kläder second hand på UFF och Röda Korset. Det var top of the line-trendigt då att köpa nån t-shirt med lökigt motiv för en billig peng. Och det var ju tur, för vi hade instrumenten, och modet råkade sammanfalla, och Nirvana hade slagit igenom, så det gjorde att summan blev att det började låta lite i den riktningen. Och så hade vi bestämt att vi skulle sjunga på svenska, och att jag då skulle sjunga på skånska. Så man kan säga att det var ren tur att trenderna råkade blåsa i vår riktning, för vi hade försökt göra musik innan som inte var jätteolik, alla hade lirat i lite band hit och dit, men här plötsligt blev det såhär "Wow!" Sen blev vi refuserade från två olika spelställen när vi hade gjort vår första demo, ett ställe tyckte att en lugn låt lät som ett dansband och det andra att den ösigaste låten var för punkig och stökig. Det var lite för mycket på båda håll, för salt och för sött samtidigt. Men då fattade vi att vi var nåt på spåren.

Johnny: – Jamen exakt. Vi har alltid jobbat med kontrasterna, att hitta överraskningar, helt enkelt. Vi har repat så fruktansvärt mycket, det var ju decennier vi repade fem dagar i veckan. Vi har spelat fruktansvärt mycket tillsammans, så att det var också mycket det, vi hittade hur vi låter tillsammans, såklart.

Thomas: – Det är också väldigt viktigt, vi har spelat in mycket av det vi gjorde när vi repade, och det är så mycket som låter så jävla dåligt, har vi kommit fram till, alltså fy fan! Vi tror, på fullt allvar, att vi faktiskt är det bandet som har repat mest av alla i svensk rockhistoria, alltså alla kategorier. Därför att vi behövde... vi brukar säga det att Johnny och Conny, ibland omnämns de som att de är Sveriges bästa gitarrister, och så säger vi andra i bandet att "Det är de som har fått flest chanser att spela rätt".

Johnny: – Jaja, verkligen!

Thomas: – Förr eller senare så måste det bli bra när man har fått så många chanser. Den här 10 000 timmar-grejen, om du kastar en boll mot ett hål i en vägg, gör du det tillräckligt många gånger så får du in den i det där hålet liksom. Så vi har, tyvärr då, gått den långa vägen när det gäller det. Det är otroligt många timmar.

Men att sjunga på svenska var ju ganska ovanligt på den tiden – det fanns ju Eva Dahlgren och de, men i alla fall i den här genren. Men det var ingen tvekan, eller?

Thomas: – Ja precis. Det var en sån liten självförtroendegrej som man gick till rouletten med och satsade allt på rött, det var en chansning. Hade vi följt trenden så skulle man kanske sjungit på engelska och varit lite mer anglofil av sig, då hade man nog vunnit snabbare poänger i början och kanske slagit igenom fortare, för att man hade rätt attribut. Men precis som i tidig svensk hiphop då de flesta rappade på engelska var det en långsamt verkande fördel med att vara en av få som sjöng på svenska, man skapade sin egen karaktär och mutade in sitt eget lilla hörn. Det var vi sugna på att tillföra, det var vi rätt säkra på.

Johnny: – Jo, precis. Vi hade ju nåt märkligt självförtroende, samtidigt som vi var lite oroliga och inte kunde spela så hade vi ändå... vi tyckte att vi hade rätt. Det här behövdes, vi behövde det. Vi hade ju nåt sorts självförtroende där.

Thomas: – Man kan säga att det var 50 % hybris och 50 % självförakt, som möttes. (Johnny skrattar) När man blandar hybris och självförakt, då får man bob hund-stämning. Det går väl hand i hand, de två känslolägena, för det är extremt, det är så utpräglat, så att de kurvorna möts.

Foto: Ellika Henrikson

Med tiden har bob hund blivit lite som en institution i musiksverige – den mest fantastiskt knasiga institution vi har.

Ett urval av udda saker som de har gjort genom åren är att själva öppna ett bob hund-museum under några veckor, sälja singeln Fantastiskt i enbart ett exemplar på eBay, fastlimmad på en skivspelare, ordna bob hund-festival i Helsingborg där de auktionerade ut alla sina instrument, åka ut på turné där de lånade instrument av publiken, lägga ut en skiva med 27 avslutningsackord på Spotify, skapa en bob hund-opera, vara kulturambassadörer för Borås stad, be fansen rösta fram bandets sämsta låt, ta över Malmö Live i 365 dagar, och kommande höst: göra en musikal.

Hur har ni kommit på de här grejerna? Har ni bestämt att ni ska hitta på udda saker, eller har det bara dykt upp idéer?

Johnny: – Det är mycket du, Thomas, du har ju väldigt mycket idéer.

Thomas: – Jaja, oh ja.

Johnny: – Jag tror ju att det också finns en ganska bra grogrund i själva bob hund för att kasta fram vansinniga förslag, det är liksom öppet för det, kan man säga. En bra jord för att så udda idéer i.

Thomas: – Vi har spenderat väldigt mycket tid där man har suttit i turnébussar, då har man tid att slå ihjäl. Och sitter man och pratar med varandra så åker det grejer fram och tillbaka.

Ett udda projekt har också gett näring åt nästa och så vidare, berättar Thomas. Hade försäljningen av instrument och den följande turnén med lånade instrument inte gått hem hade de kanske blivit lite rädda, men istället gav det ringar på vattnet så att Malmö Opera erbjöd bandet att låna hela orkestern och hela operan när det började bli tal om att spela där, och så föddes bob hund-operan.

Thomas: – Det var som att när bob hund sålde instrumenten så blev vi plötsligt väldigt tillgängliga. Alltså vi vägde ingenting, vi kunde komma och gå i olika sammanhang, och då var det folk som började utmana det. Och grejer som vi hade tackat nej till innan för att det inte känts riktigt rätt blev istället lite tvärtom, precis som när vi började. "Det får se ut som det gör, det spelar ingen roll, vi har ingenting att förlora". Så det ena liksom uppmuntrade det andra, så det blev nån slags växelverkan där. Och sen har man väl haft lite våta idéer om att det är kul att leka med folk, att säga såhär "Rösta fram vår sämsta låt genom tiderna", för att man har hört det där innan om "Vilken är den bästa låten?", som att allt ska sluta lyckligt. Det är nån form av bluestradition att tycka lite synd om sig själv, och så kan man skoja med det på ett ganska ofarligt sätt och berätta en historia. Vi började använda bob hund för att kunna berätta en annan historia förutom texten och musiken, och det blev som en tredimensionell enhet. Precis som... vad ska man säga... som den helige ande är i religionen – det är fortfarande ingen som förstår vad den helige ande är för nånting, det är bara jättekonstigt. Samma som den här figuren vi alltid pratar om som går bredvid oss, man bör bejaka lite såna grejer som ingen fattar för att se om man kan ha roligt. Och inom popkultur så är det ju så mycket som är tillåtet om man gör det så att man inte sårar nån eller skadar nån, då kan man driva det ganska hårt.

Johnny: – Jaja, det kan man.

Thomas: – Bara att våga göra. För att en distad gitarr eller nån som skriker i en högtalare, om man har sett Iggy Pop så vet man att det där är redan taget till sin fulländning, så då får man försöka bidra på nåt annat sätt.

På tal om det, var kom idén med trafikkonen ifrån från början?

Thomas: – Man kan säga att det är en hyllning till Kraftwerk. På deras två första skivomslag är det en rödvit och en grönvit kon. Vi hade sett symbolen och tyckte att den var tuff och rolig på nåt sätt, och vi hade nån sån grej i början, att man snodde trafikkoner när man gick hem från krogen eller så. Sen började jag använda en sån, jag började ha den som en mössa – som en dumstrut, liksom – och provade att blåsa i den, skrika i den och så. Till slut så fick den liksom symbolisera vänskapen mellan bandmedlemmarna, för den fick alltid så mycket stryk, man kunde hoppa på den och spotta på den och banka på den, men den höll alltid.

Johnny: – Och den fick alltid vara med ändå.

Thomas: – Exakt. Den bara skulle alltid med, den blev nåt slags fetisch. "Åh nej, nu är den borta, åh nej, nu kan vi inte göra en konsert, vi måste ut och leta upp en" och sådär. Så på nåt sätt blev den ikoniserad, eftersom jag och Jonas älskade Kraftwerk och vi hade sett den där, men sen började vi själva använda den. Så det är både en hyllning framåt och bakåt.

De senaste åren har du haft på dig ögonmasken, som du har nu dessutom, och halsband och handskar och allt det här, hur kommer det sig då?

Thomas: – Det är också som en fetisch, för att visa att jag har blivit vuxen på kuppen. Förutom att babyfettet till slut har försvunnit, så efter ett tag måste man visa, tycker jag, i samhället att man har blivit vuxen. Som du sa att det finns nåt lite tragiskt med Rolling Stones, som står och sjunger om djuriska lustar när man är skrynklig som ett russin, så är det för mig ett sätt att bevisa att det här är min uniform, mina arbetskläder. Då känns det naturligt för mig att kliva in i den rollen, det är lättare att skifta från att boka tid i tvättstugan när man tar på den här masken som har svett från 300 konserter i sig. Det blir som en boxare som luktar på nåt starkt för att vakna till när har fått en smäll. På samma sätt försöker jag liksom hypnotisera mig själv och komma in i ett tillstånd som förr gick bara genom att dricka tio burkar öl, men det klarar man inte när man är i min ålder, då får man ju bäras ut på bår innan konserten!

”NÄR MAN BLANDAR HYBRIS OCH

SJÄLVFÖRAKT, DÅ FÅR MAN

BOB HUND-STÄMNING. ”

- Thomas Öberg

Vi går tillbaka till de udda projekten, och det visar sig att auktionen av instrumenten och turnén med lånade instrument 2013 ligger både Thomas och Johnny särskilt varmt om hjärtat.

Thomas: – Vi kom till en punkt där vi faktiskt började känna att det gick i cirklar lite, att... okej, om man ser en bob hund-show idag och såg en bob hund-show för fem år sen, och enda skillnaden är att sångaren är fem år äldre – det tyckte vi började kännas dåligt. Och så hade jag sett en film som heter Brazil, som är gjord av Terry Gilliam, där en politiker som ska stoppa terroristbombningar som pågått i tio år säger att det snart är klart, de har bara haft nybörjartur. Just begreppet nybörjartur tycker jag är väldigt fint, för det handlar om att man kan lyckas med nånting fastän man egentligen inte kan. Så vi satte upp det som ett mål: "Hur ska vi få nybörjartur livet ut?" Genom att sätta oss i situationer vi inte klarar av. Och då hade vi ingen replokal, Marcus som var vår manager hade slutat, vi hade inget skivkontrakt och vi hade inget direkt för oss, och då sa vi att då gör vi nånting spektakulärt av det här: vi säljer instrumenten, och sen chansar vi på att vi kan låna av människor som finns därute. Vi sätter våra fans på prov, på riktigt, på nåt sätt.

Och det lyckades?

Johnny: – Jag tycker det lyckades väldigt bra.

Det saknades aldrig nåt instrument eller så?

Johnny: – Nää, folk kom och lassade in gitarrer och synthar och det var nån som gick genom hela stan med en enorm gammal synth och skulle lämna till Jonas, och det var... Det var ganska underbart faktiskt.

Thomas: – Det har påverkat oss jättemycket, för att om det satt en ung människa där och ville låna ut en bas så kunde man inte komma där som en bakfull rockmusiker som sitter med solglasögon och surar liksom, det funkar inte. Utan man var tvungen att vara sådär "Hej! Vad heter du? Hur fungerar din bas?" och "Jaha, vilken knapp sätter man på här, hur brukar du göra? Och vad tycker du?" Så att vi hamnade i en social situation där vi faktiskt var tvungna att börja bete oss lite... utåtriktat, förutom på scenen. Och jag tycker det var jättenyttigt för oss, för att dels så lärde man känna människor och man fick en helt ny tilltro till välviljan därute i landet. Dels fick folk komma fram och möta oss på nåt sätt, och säga vad de gillar och inte gillar och så vidare, så att det blev ett väldigt lyckat experiment på det sättet.

Johnny hummar instämmande, och Thomas fortsätter:

– Även om det inte gick bra ibland, som när vi spelade i Borås. Där gick båda gitarrförstärkarna sönder under konserten, och det var ganska gnälligt mellan oss, för man tycker sådär "Fan, jag fick inte visa hur tapper jag är med min cape och mitt svärd". Men sen i recensionen dagen efter så stod det såhär "Det finns inga gitarrljud i världen som kan vara lika spännande som det blev när båda förstärkarna gick sönder". Eftersom vi hade lånat dem av Borås, människorna i Borås, så var det inte bob hunds fel, utan det var liksom Borås fel att saker och ting inte funkade. Annars kommer man och ställer upp sina saker och så kan man stå där och vara missnöjd, sådär "Titta nu, de har inte ens grejer som fungerar", men här flög det upp människor som började laga och hämta och hitta andra instrument, och vi fortsatte bara spela, och de bytte sladdar och tände och släckte och lödde och det sprakade och svetsade, du vet. Och sen till slut så funkade det igen, och jublet som uppstod "Wohoo!", det var som att man var på en båt och strömmen hade gått och alla var tvungna att ösa vatten för det läckte in. Det skapade en gemenskap som vi behövde, som gjorde att vi fick en ny energi, helt enkelt.

Vad fint!

Johnny: – Verkligen, verkligen. Det var ju lite bök och lite omständligare, men man fick ju ändå, som du säger, värmen och kontakten och överraskningarna. När jag tänker tillbaks på det här, så ser jag tillbaks på det med stor värme, måste jag säga. Verkligen. Det hände också i Umeå att det var nån förstärkare som gick sönder, och då körde folk iväg och hämtade en ny, och vi stod och spelade på nån takt där i femton minuter... men du vet! Det var ju underbart.

Thomas håller med, och Johnny fortsätter: – Vi behövde det återknytandet av kontakter på nåt sätt, att vi behövde börja om och behövde... (han letar efter orden och suckar lite) ja, på nåt sätt...

Thomas tar över: – Det är lätt att hamna i den situationen att "Här är bandet, och här är publiken, och publiken är våra kunder och sen så när vi är klara ikväll så ska vi fakturera" liksom. Nu står man kanske inte och tänker på det när man spelar, men mellan så hinner man fundera på det. Och det här, jag tror vi har burit det med oss, att vi fick liksom ögonkontakt med publiken på ytterligare en nivå, på ett sätt som vi inte hade vågat hoppas på riktigt. Och sen tror jag vi bar med oss det självförtroendet, att det ökade viljan att experimentera och försöka närma oss publiken på ett nytt sätt.

Johnny: – Sen hade jag också väldigt kul på auktionen. Det var ju hjärtslitande samtidigt att sälja våra saker, men det var också väldigt roligt. Jag stod och sålde fuzzboxar och slipsar där på ett litet bord. (skratt)

Thomas: – Han hade suttit vaken hela natten och så hade han lagt upp en massa distboxar som antagligen inte fungerade, men varje box kom med en slips som hörde till.

Johnny: – Japp!

Thomas: – Som man tänker sig en baconlindad jätteräka, så hade han lindat in boxen i slipsar, det blev väldigt fint.

Thomas berättar vidare om hur de fick låna en av Sundsbussarna, de mindre passagerarfärjorna som går mellan Helsingborg och Helsingør, för att åka till auktionen sommaren 2013. Normalt flaggar Sundsbussarna med den danska flaggan, men här ingick något annat i dealen:

– Jag fick stå däruppe med kaptenen, och sa att "Inför den här färden ska vi ta ner flaggan" och han sa "Ska jag ta ner Dannebrogen?!" Så tog vi ner den och så hissade vi en sån liten risig bob hund-flagga som flaxade där när vi körde fram och tillbaka. Och vi vek av från den vanliga rutten och lade till där vi skulle ha auktionen, och då kände jag lite att jag hade liksom vänt nån sorts skede i historien, böjt det lite i nån vinkel som ledde den mot bob hund, så då var jag lite tårögd.

Johnny: – Ja, det var fint.

Thomas: – Stod med en liten öl i handen och solen började gå ner och båten körde fel så att säga, fast rätt. Så det var väldigt... farligt för egot, kan man säga. Det öppnade hybrisgrejen där, men om man är tillräckligt envis och konstig så kan man få in en massa bonus genom popkultur, på nåt sätt. Och alla tyckte det var kul. Så det är jag också väldigt nöjd med. Och mänskor som man träffade där, folk som hade tatuerat in bob hund på foten eller vad det nu var, och då tänker man "Wow! Här är det folk som har lagt ner energi långt efter vi har slutat jobba, som blir glada av detta".

Johnny: – Ja, men det är sant, auktionen är en favorit för min del. Det var många olika händelser där.

Foto: Tom Jerry Boman Dickson

Till middagen som hörde till dagen fanns bob hund-loggan i maten, målad i bläckfiskbläck på tallrikarna och odlad av svamp, och på bordet fanns en gräsmatta så att det skulle se ut som första skivomslaget.

Thomas: – Vi trillade ner i ett kaninhål av detaljer. Det är det där att man tar nåt som är lite naivt och lite fånigt kanske och så höjer man upp det, för att diskutera "Vad är det som är värdefullt?" Inte att man måste sätta guldkrans på sig själv, men samtidigt så leker man lite med den där valören.

Johnny: – Ja, man ändrar perspektiv och leker med dem.

Thomas: – Otroligt kul när man märkte att folk inte blev snea av det, utan de var sådär "Okej, men ge oss mer av det här, vi tycker det är skoj." Vissa kanske tyckte det var bättre förr såklart, därför gjorde vi också en konsert där vi spelade hela den här konserten som vi slog igenom med i Hultsfred -93, låt för låt för låt. Då sa vi också på skoj att folk som var där den gången skulle komma in gratis – jag vet inte om det blev så i slutändan – det enda de behövde göra var att stå och gnälla i baren och säga att det var bättre förr.

Hahaha!

Hur har det funkat ekonomiskt genom åren, har ni kunnat leva på bandet, alltid eller periodvis, eller har ni varit tvungna att ha andra jobb?

Thomas: – Bra fråga.

Johnny: – Bra fråga, och det är väl olika för olika i bandet. Alla har lite olika situationer, med familjer och barn och sådär. Det har väl varit... ja, på det stora hela ganska bra, för alla. Kanske inte en hel inkomst, men i alla fall minst en halv, tycker jag. Så har det varit perioder när man dragit in mer pengar, vi hade ett par bra år där innan millennieskiftet, då gick det väldigt bra för oss. Men... nä, jag kan inte babbla om ekonomi.

Thomas: – Jo, det kan du. Men jag kan komplettera det du säger. Vi har ju aldrig tjänat de där pengarna som står i proportion till hur många som har hört talas om namnet, så att säga. Men sen i gengäld så har vi varit bra på att bevara våra rättigheter, vi har upphovsrätten till all vår musik, det skiljer oss från många andra artister, vilket gör att vi har kunnat jonglera med värdet. Till exempel ge ut en skiva i ett exemplar, det finns inget skivbolag i helvetet som skulle gå med på en sån sak. Det finns inget skivbolag i helvetet som skulle gå med på en massa grejer som vi har fått göra. Vi har medvetet, så att säga, strategiskt sett, tackat nej till förskott och vissa typer av pengar till förmån för rörelsefrihet. Vi har fått hanka oss fram, bitvis. Men det fanns ju några år, som Johnny säger, i slutet av 90-talet, då vi både var trendiga och spelade på de största scenerna. Men det har väl varit enda gången det har varit riktigt dålig stämning i bandet, när vi hade så att säga, för oss, mycket pengar, va?

Johnny: – Precis. Så mådde vi sämst.

Thomas: – Exakt. När det gick ekonomiskt bäst så hade vi som mest konflikter. När det har gått dåligt, som ett år som detta året eller andra år, då kommer man ihåg att vi faktiskt var kompisar innan vi bildade band. Vi såg till att bli det, vilket var ren tur, såhär i efterhand – då har man liksom det att falla tillbaka på. Men också med det sagt, att leva som musiker i Sverige, och ha en hel lön på sex medlemmar, det är väldigt väldigt få band, och väldigt få artister, som kan göra det. Det finns alltid såna där one percenters, som aldrig behöver tänka på det, som går rakt in i folksjälen, men om du inte är där, om du är i mellanskiktet eller i nedre delen av tabellen, så är det lite av en kamp. Men man kan inte sitta i intervjuer och gnälla om det, för då gör man sig själv en otjänst. Och det försöker vi ju berätta en historia om, när vi säljer våra instrument, när vi inte hade replokal och inte hade manager, det är också ett sätt att berätta en historia; att det här gör vi inte för att vi är uttråkade och att vi är trötta på vår egen ö i Bahamas och måste ha nånting att göra, utan det var ju av nöd, snarare än design, som vi gjorde det. Så det måste man föra till protokollet.

Foto: Martin Wilson

Vår inbokade tid börjar rinna ut, och även om Thomas generöst erbjuder en extra stund eftersom videomötet självklart hakade upp sig en stund i mitten, så inser jag att jag måste skippa en del av de saker jag hade tänkt att vi skulle prata om.

Texterna har vi inte pratat nånting om egentligen, men utan att gå in i detalj på några, hur tycker du att ditt textskrivande har utvecklats genom åren?

Thomas: – Vilken obehaglig fråga. (Han anlägger en dramatisk röst) När jag tänker efter så har jag nog bara blivit sämre och sämre och sämre... (Johnny skrattar) Alltså nej nej, men kanske såhär: att... i början så var det rena chansningar. Ingen aning! Men så var det jättemånga människor som reagerade och sa såhär "Åh vad det här gör mig på gott humör" och "Jag tänker på den här poeten och den här serietidningen och den här skivan". Jag var ganska okunnig i början, så bob hunds publik har utbildat mig och lärt mig att kolla upp en massa grejer. Och sen efter det så kanske man tappar den här autodidaktgrejen, men jag har fått självförtroende i mitt språk, så jag har ju kunnat utvecklas fritt – och det är jag väldigt glad för. Men nu när du säger det så är jag redo för en utmaning, det måste hända nånting, tycker jag själv faktiskt. Jag är inte nöjd. (både Thomas och Johnny ler)

Spännande!

Sen så hade jag tänkt be er välja en favoritlåt från varje skiva, men det kommer ta alldeles för lång tid, tänker jag, så jag gör det svårare för er istället och säger: välj en favoritlåt var och förklara varför.

Thomas: – Ska jag börja eller ska du börja Johnny?

Johnny: – Jag har en låt jag ofta kommer tillbaks till, som... jag vet inte om det är kanske den finaste vi gjort eller bästa eller nånting, men jag blir glad och ledsen varje gång, och det är bob hunds 115:e sång.

Thomas: – Mhmm!

Johnny: – Som är versionen av bob hunds 115:e dröm där Thomas sjunger. Jag minns hur det var när vi spelade in den, det var ganska kämpigt, jag hade väldigt svårt att spela och vi jobbade och slet, men det är inte så viktigt. Jag tycker om den, det är såna enkla, fina textrader i den och så varma melodier liksom, och skönt lofi-sväng där. Jag blir varm när jag lyssnar på den låten, bob hunds 115:e sång. Man kan tolka lite olika där i texten, men för mig betyder den väldigt mycket. Den är en sån enkel, fin pärla som jag uppskattar väldigt mycket. Det kan bli min favorit, tycker jag. Sen finns det ju femtio till som också är underbara, men den dyker upp när jag tänker på det, bara pang.

Thomas: – Jamen det var kul när vi spelade in den, då hade Daniel Zqaty kommit in, han producerade bandet där och han levde med oss, han var ljudteknikern. Vi hade en studio, vi bodde i ett litet hus ute i Solna där vi hade utsikt, det var samma ställe där det blev inbrott, och det var första gången vi hade replokal ovan jord...

Johnny: – Ja, just det!

Thomas: – Och en liten parentes här: det var ett jättelitet rum som vi satt i och så hade Daniel Zqaty ett annat litet rum och vi hade köpt en bandspelare, och du vet, vi kunde vara uppe hela natten, man kunde lägga på gitarrer och hålla på, och det var fågelsång när man var klar och det tutade i öronen och Johnny och Conny tyckte att fåglarna sjöng för högt och... (Johnny skrattar till) Och Johnnys skinnjacka försvann en vinter, när vi hade suttit där timme ut och timme in och skulle gå hem. Han hade tagit av sig skinnjackan när vi hade repat i tre timmar och sen var den borta. Vi letade och letade och letade, inne i bastrumman och i förstärkare och allt, och till slut när vi gick iväg så såg vi en stor bulle längst ner på Johnnys ytterrock. Vi trodde först att det var nån sorts trolldom, för vi var helt nervösa allihop, men han hade lyckats tappa bort sin egen skinnjacka inuti sin ytterrock för att fodret i ryggen var trasigt... (Johnny skrockar) Såna där grejer. Så att den stämningen känner jag igen från den låten.

Han övergår till sitt eget svar på frågan: – Min favorit är Allt på ett kort, som är första låten på första skivan, av den enkla anledningen att jag tyckte all musik vi hade gjort innan var nästan olidlig att höra på i efterhand. Men sen där, där hittade jag en text som var jag, som berättade nåt för oss, som alla kunde liksom på nåt sätt komma in i, och den låten har hög energi och nån korkad enkel slinga som bara gick som ett spjut rakt in. Jag hittade ett kassettband från när vi gjorde den på några timmar – inte texten, men musiken – det var då jag fattade, från att jag satt och skämdes själv och mådde dåligt när jag lyssnade på vår musik, till att förstå att "Det här kan bli nåt".

Johnny: – Ja, men det kan jag hålla med om, det där.

Thomas: – Det var mycket våndor i början... "Usch vad det här är bortkastat!". Vi gjorde nån konsert, min mor satt och lyssnade och det var nästan ingen i lokalen, det var sådär tre fyllon och en grillad kyckling och en papegoja liksom, och min mor satt och grät för att det lät så himla förskräckligt bara. Ja. Men sen kom den här låten, och då började man ana att nånting hände, något som låg i linje med de känslorna man hade. För innan hade man känslorna, men musiken lät bara hemskt. (Han skrattar till) Men här började de påverka en på samma sätt som man kände sig, vilket var trolleri för mig. Ren tur antagligen, men... eller så var det resultatet av långt och...

Johnny: – Jag tror det var organismen som gjorde det.

Thomas: – Ja, det funkade där.

När var det du fick en Grammis för Årets textförfattare?

Thomas: – Det var -96. Jag kan fortfarande inte förstå att de inte gav det till nån annan, men jag är glad att de här fragmentariska grejerna fick pris.

Jag skulle nog säga att det var väldigt välförtjänt, faktiskt.

Thomas: – Det var gulligt av dig.

Foto: Martin Wilson

Sen så har jag två frågor som jag alltid har med. Och den första är: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Johnny stönar lite men tystnar sen.

Thomas: – Och folk blir alltid lika ställda, eller hur?

Ja, typ!

Thomas: – Jag var med i ett band innan bob hund med Mats Wigerdal [Oven and Stove, red.], och han brukade alltid skämta med journalisterna och fråga om han fick låna pengar. Så att det snabba humoristiska svaret är om man får frågan "Vill du låna hundra kronor?" men den applicerar mer på hur det var 1993 än hur det är nu. Eller "Vill du ha en öl?" var den fråga man helst ville höra 1993, men nu vet jag inte riktigt.

Johnny: – Nej, det är svårt. Det är alldeles för många möjligheter och... där blev det vitt i mitt huvud!

Jamen då tar vi nästa då: vilka är era favoritmuppar?

Johnny: – Jajajaja! Ska se om vi kommer ihåg alla, jag tror det...

Thomas: – Jag tar... jag tänker inte så länge, jag tar det som är titeln på tidningen. Jättefyrkantigt svar, men... Fozzie the Bear med hatten. Jag tänker lite på dig Johnny där.

Johnny ler: – Jag tänker också på honom, hahaha! Men vi ska se om vi kan hitta nån mer kompanjon till honom. Vi ska se... då tycker jag väl ändå...

Thomas: – Jag reagerar medan du tänker: i början kanske man identifierar sig mer med nån mer såhär energisk mupp som kanske Kermit eller nån sån, men ju äldre man blir identifierar man sig mer och mer med de här två gubbarna som sitter och gnäller uppe på läktaren, det är lätt hänt.

Johnny, fundersamt: – Jaa, de är ganska härliga, faktiskt. Sen är det nån barrig fågel där, men den vill man inte vara. Favorit... Nämen alltså jag vet inte, jag gillar ju Miss Piggy egentligen alltså. Hon kör på liksom, det är ju bra. Jag tycker Miss Piggy och Fozzie är bra kompanjoner.

”DET ENDA DE BEHÖVDE GÖRA

VAR ATT STÅ OCH GNÄLLA I BAREN

OCH SÄGA ATT DET VAR BÄTTRE FÖRR. ”

- Thomas Öberg

Sist har jag en praktisk fråga. Jag har personligen alltid skrivit bob hund med bara små bokstäver, för det fick jag lära mig i början att man skulle göra, men är ni noga med det, ska jag fortsätta med det, eller hur vill ni ha det?

Johnny: – Jaa, hur är det med det? Det är väl så det ska vara, men jag vet inte om vi har...

Thomas: – Man får göra som man vill, tycker jag.

Johnny: – Eller hur, så är det.

Thomas ler: – Gör vad fan du vill. Vi lämnar över det till ditt goda omdöme. Det började som en lek, samma sak där, högmod och fall i samma mening, eller hybris och självförakt: "Nu måste ni skriva bob hund med små bokstäver", det var nån form av statement. Det var nån som gjorde sig lustig över att journalisterna försökte följa det i början, men ju mindre trendiga bob hund var ju färre var det som orkade följa de här dogmerna. Och det är kul, det kan man bjuda på. Det säger en hel del om vad popkulturen har för nyhetsvärde och vad det har för funktioner, att man kan leka med såna grejer. Men Martin Kann har ju svurit i kyrkan och skrivit med stora bokstäver och alltihopa, och stavat fel...

Haha, va?!

Thomas: – Vi hade en jättestor backdrop och så står det "bob hnud". Du vet sådär tio gånger tjugo meter, så man har det största man nånsin gjort, och så är det felstavat.

Johnny: – Jepp.

Thomas: – Lite kul.

Imponerande ändå.

Jamen då så! Jag är väldigt tacksam för att ni engagerade er så i att detta skulle bli av, det är det ju inte alla som gör: man tjatar men så blir det inte av och så släpper de det bara, men ni har verkligen ansträngt er för att få till intervjun, så jag är jätteglad för det.

Thomas: – Jamen du har ju hållit på lika länge som vi, så ibland måste man ju sluta oroa sig och bara se till att få det gjort, även om livet försöker tränga sig emellan. Det är som terapi för mig och Johnny, det är som att gå till psykologen, man går igenom sitt liv. "Berätta mer om det där, vad hände dig när du bröt nånting..." liksom, man fattar lite själv faktiskt. Så det har en terapeutisk funktion, för mig i alla fall.

Johnny: – Ja, det stämmer.

Thomas: – Så vi är bara glada när nån ställer lite frågor. Är du nöjd?

Jadå! Hade jag fått med allt hade intervjun blivit hela tidningen, så det blir nog jättebra!

bob hund är ett band som, vad de själva än säger, åldras med värdighet. Utan babyfett, med skrynklor, med egna eller lånade instrument, så hoppas jag att de inte kliver av scenen på flera decennier till.

 Foto: Martin Wilson

”Jag och Thomas Öberg är båda från Helsingborg. Första gången vi sågs var på någon klubb på Röda Kvarn. Vi stod i baren båda två och började bråka om någon skitsak nästan direkt, haha! Han kan vara så ytterst retlig och det är/var jag med när jag vill. Oavsett: jag är ett stort fan av bob hund. Thomas sätt att skriva på svenska och hela bandets energi och sätt att skriva röjiga poprocklåtar har alltid inspirerat mig och fått mig att vilja starta revolution.

Jag är dessutom så imponerad av hur bandet från början arbetat så ”genom-demokratiskt” och alltid delat lika på alla rättigheter och tagit hand om varandra i vått och torrt hur jobbiga

de än är allihopa.

bob hund är även Sveriges genom tiderna bästa live-band. Det är också kul med alla deras innovativa projekt under de sista åren – alltifrån operaföreställningar till hemma-hos-gig och egen korvtillverkning.

Det går inte heller att prata om bob hund utan att nämna Martin Kann som gjort deras

grafiska profil/skivomslag. Jag skulle vilja säga att bob hund är mer en folkrörelse än bara ett ”vanligt band”. Min lillebror har till och med tatuerat deras logga på armen. Haha! Där går min gräns.”

- Cecilia Nordlund om Thomas Öberg

Diskografi:

- bob hund (ep) 1993

- bob hund 1994

- Omslag: Martin Kann 1996

- Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! 1998

- bob hund sover aldrig (live) 1999

- Stenåldern kan börja 2001

- 10 år bakåt och 100 år framåt (singlar) 2002

- Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk 2009

- Det överexponerade gömstället 2011

- Låter som miljarder 2012

- Avslutningsackord 2013

- # bobhundopera 2015

- Dödliga klassiker 2016

- 0–100 2019