Nya känslor från Junior Brielle
I slutet av september lade Junior Brielle ut ett inlägg i sina sociala medier:
- - -
Följ med på
Junior Brielles fantastiska bussresa
10/10
Förhandslyssna på "Nya känslor" tillsammans med oss och upplev fantastiskt historiska Junior Brielle-platser
En magisk upplevelse för dig och en kär vän!
För att vara med och tävla skickar du EN av följande till oss via appen:
• Ditt bästa Norm Macdonald-klipp
• En motivering till varför du tycker att Junior Brielle är jättesuveräna
• En Junior Brielle-cover
• Din Spotify wrapped
• En bild på ett ljuvligt Junior Brielle-minne, med tillhörande text
EN AV DESSA ALLTSÅ
📍 Stockholm
📅 10 oktober
🕒 15.00
Lycka till. Och välj med omsorg. ❤️
- - -
Två veckor senare, en regntung lördag, samlades vi på Cityterminalen. Ett 30-tal Junior Brielle-entusiaster, deras manager, två skivbolagsrepresentanter och bröderna i egna höga personer: Gabriel och David Röhdin.
Med en mikrofon, en högtalare och några flak med öl och läsk guidades vi förbi platser där Junior Brielle bott, spelat in musik och ätit under sina första år i Stockholm efter flytten från Brunflo utanför Östersund. I Solna klev vi av i ett miljonprogramsområde med närapå identiska höghus för att få återskapa omslagsfotot till debutalbumet Tampa. Enda problemet var att varken Gabriel eller David var säkra på vilket av husen det var man faktiskt såg på omslaget, och när de väl valt ut ett hus visade det sig vara fel. Men vem brydde sig om det när chansen fanns att leka skivomslag med sig själv och två snygga brorsor?
När vi efter två timmar satt en Stryktipset-rad, lyssnat igenom alla låtarna på kommande albumet Nya känslor och fått chansen att ställa vilka frågor vi ville till Gabriel och David är jag den enda som står kvar utanför bussen. Jag ska göra ännu en intervju – vilken i ordningen har jag faktiskt tappat räkningen på. Den åttonde? Kanske. Det känns hur som helst som en förmån att ha fått chansen att komma dem lite inpå livet, och det finns alltid nya saker att fråga dem om.
Gabriel Röhdin, näst äldst i en syskonskara av fyra bröder, utstrålar en kaxig självsäkerhet kombinerat med ett lugn och en känsla av omtanke om dem omkring sig. David Röhdin, yngst av bröderna, rapp i käften och en air av cynism runt sig, samtidigt som han är en gentleman med ett hjärta av guld, som när vi ska gå tar min resväska som att det är något alldeles självklart. Junior Brielle, självlysande stjärnor på scen, kaxiga ironiker i sociala medier, smarta, roliga och engagerade intervjuobjekt – nu aktuella med ett nytt album, den tredje fullängdaren.
Vi dyker in i närmsta hotellobby och sätter oss i en soffgrupp närmast ingången. David fixar dricka och jag sätter igång inspelningen.
Första frågan blir förstås:
Varför heter albumet Nya känslor?
David: – Jag kollade på tv, det var nån form av sportårskrönika. Och då var det nån svensk som vunnit OS-guld och berättade i en intervju att "Det var det värsta jag har varit med om, det är otroligt och det är så mycket nya känslor för mig nu" och så. Det är en emotionell bergochdalbana att titta på en sportkrönika, folk upplever ju sitt största, målet med allt, och han beskrev det då som att det var mycket nya känslor. Så jag tog med mig det till Gabbe: "Nya känslor skulle skivan kunna heta".
Gabriel: – Då sa jag "Nej".
David: – Då sa du nej, precis. Men sen...
Gabriel: – ... fick det marinera lite och då tyckte jag att det lät som en jättebra idé, efter ett tag. Efter en vecka.
Är det några nya känslor i låtarna då, tycker ni?
Gabriel: – Jo, men det är det ju. Det är det alltid när man skriver en låt, tänker jag. Det var därför jag tyckte det var så bra när det fick marinera ett tag, att det är... en väldigt sann titel. Även om den används med en bit ironi också, så är det ändå sant.
David: – Ja, men det är sant.Gabriel: – Det är sant.
David: – Det är första skivan du skriver texter där du är en far.
Gabriel: – Ja, exakt.
David: – Till exempel. Det är ju som lite som att vinna OS-guld, tänker jag.
Gabriel: – Så ja, svaret är ja, det är nya känslor.
Där det förra albumet Domedagsdrömmar från 2023 spelades in koncentrerat i en och samma studio i Göteborg med producenten Mattias Glavå har Junior Brielle på Nya känslor jobbat helt annorlunda, i flera olika studios och med flera olika producenter. Med David kvar i Stockholm och Gabriel nedflyttad till Göteborg har de ofta inte ens spelat in tillsammans.
De flesta låtarna är ändå gjorda tillsammans med producenten Niklas Berglöf, mestadels i hans studio i Stockholm, men även vid något tillfälle i Göteborg. Jakob Kullberg, Junior Brielles producent från de tidiga åren, fick sätta sin signatur på singlarna Debut och Under hökens vingar, och de två sist inspelade låtarna, dubbelsingeln Julia Erikson och Rumäniens riviera spelades in med Göteborgsproducenten Henrik Scheer och Ilean Arvman Nelson från bandet Nektar, i Mattias Glavås studio.
Men jobba tillsammans kan man ju göra även om man är på olika platser. När David var i studion med Niklas Berglöf och jobbade på låten JC gick det inte som de ville, så efter att Gabriel coachat via sms en stund ringde de upp honom och följde hans instruktioner och till slut blev låten klar. Men i övrigt har David jobbat i Stockholm och Gabriel mestadels i Göteborg.
Gabriel: – Niklas var ner till Göteborg nån gång, när jag var så himla sjuk. För att få den rätta känslan.
Den här märkliga kommentaren förklarar han med:
– Det här har jag inte sagt innan: jag tror att på alla låtar har jag varit antingen full, bakfull eller sjuk.
Haha, va?!
Gabriel: – På exakt varenda låt. Och även om det var några som jag tog när jag var frisk så sjöng jag om dem med Niklas när jag var sjuk, för att rösten skulle spricka lite, som i "feel" i Blekt porslin, "How does it feel?" Så fick jag sjunga den femhundratusen gånger och typ tappade rösten. Men det blev lite, lite bättre då. Och i refrängen på JC.
Men full då? Alltså i studion..?
Gabriel: – Nämen det är för att Niklas dricker när vi spelar in och jag dricker också då.
Okej. Inte för att han har alkoholproblem utan för att..?Gabriel: – Nej han tycker om öl helt enkelt. Och det gör jag också.
Okej.
När Junior Brielle skriver pressmeddelanden och gör intervjuer roas jag alltid av alla roliga – eller smått spydiga – formuleringar och oneliners. Det kan krävas lite övning att se vad som är ärligt och vad som är vass ironi från bröderna Röhdins sida. Min favorit från albumets pressrelease är:
"Det är utan tvekan vår mest opersonliga skiva hittills"?
Gabriel: – Ja, det var bara en direkt motreaktion mot att jag hade läst en massa pressreleaser, och alla skrev att det var deras mest personliga. Men det är väl sant också, i och med att jag inte skriver så mycket utifrån mig själv utan försöker hitta på saker. Som jag tänker att typ Håkan och Bruce Springsteen gör, att man skriver en liten berättelse. Jag har alltid velat göra det, men jag har inte kunnat, men nu kunde jag det helt plötsligt. Jag gillar verkligen texterna till de två sista låtarna, eller de två första på albumet blev de.
Rumänien och Julia?
Gabriel: – Ja, det är grymma texter, det blir inte så ofta. Just eftersom att de blev små berättelser. Vanligtvis så blir det inte det för att det låter så töntigt, att fonetiken inte håller ihop. Men det tycker jag ju den gjorde på dem.
Artister säger ju också alltid att det här är deras bästa album nånsin.
David: – Det är det.
Gabriel: – Det måste man nog tycka när man släpper det.
Ja, annars vill man kanske inte släppa det.
Gabriel: – Nej, precis.
Då går vi in på låtarna! Vi tar dem i ordning.
Rumäniens riviera: Den har en ganska filmisk text?
Gabriel: – På ett jobb uppe i Åre för kanske tolv år sen så tog jag emot grupper från Stockholm. Då var det en gubbe en gång som berättade för mig att han brukade semestra på Rumäniens riviera, och det sparade jag i huvudet. Det målar upp en bild på nåt vis. Tanken i texten är en historia om två som rymmer från Sverige efter att ha begått nån typ av brott, och då tänkte jag att det vore coolt att fly dit.
Julia Erikson känns också ganska filmisk, eller åtminstone videon?
Gabriel: – Ja, de skrevs under samma period. Jag försöker komma ihåg hur jag tänkte då... "Jag drömmer om romantiskt våld" börjar Rumäniens riviera. Och så fick historien bre ut sig i resten av låten. Julia Erikson... (han nynnar) Den är fonetiskt skriven mer, så att den...Skulle låta bra, mest?
Gabriel: – Där sjöng jag "You and I say the sunshine and celebrate and we're down for long". Bara sådär fonetiska ord på engelska. Och så fick texten ta form av det, men de har båda ungefär samma tema.
David: – Du har intervjuat många låtskrivare – har andra också den här metoden? Att de låter vokalerna styra vad det blir för ord?
Hmm, nej. Eller kanske mina gamla favoriter Eggstone, de använder ibland ord mest för att de låter bra.
David: – Jag vet att Annika [Norlin] har sagt att hon inte gör så.
Gabriel: – Nej, det gör hon ju verkligen inte.
Nej, hon är ju extremt textbaserad.
Gabriel: – De gör ju det i Beatlesdokumentären. "Attracts me like a pomegranate" sjunger han då på Something in the Way.
David: – "Just take anything, really."
På bussen berättade Gabriel att refrängen är säkert fyra år gammal, men att han innan han kom på titeln sjöng "I don't know where she's gone but she's always on my mind" – men när han kommit på det Brunflodoftande namnet Julia Erikson blev det istället "Julia Erikson is always on my mind". Att det bara blev ett s i Erikson är helt enkelt för att det såg finare ut i skrift.
Ni gör det ju svårt för er. Vad jag såg var Café först ut att skriva om dubbelsingeln, och det var flera felskrivningar på bara några rader.
Gabriel: – Med två s?
Ja, och sen påstod de att Henrik och Ilean hade producerat hela albumet.
Gabriel suckar: – Det har följt med i alla texter, och jag har sagt till alla. Det är ju pinsamt.
Det står ju inte ens så i pressreleasen!
Gabriel: – Nej nej nej.
Man får tolka riktigt dåligt för att få det till det.
Gabriel: – ChatGPT typ. Men ja, jag kommer ihåg det i Café, jag bara "Ingenting stämmer", jag orkade inte ens. Men det var ju kul att Café lyfte den i alla fall.
David: – Det måste vara så att de plockar det som de tänker "Det ser bättre ut". För nån har ju fattat ett sånt beslut.
Ja, Nektar är ju heta och de nämns så då tar man det.
David: – Ja exakt.
Men varför valde ni Nektar då?
Gabriel: – Det var...
För att de är heta?
Gabriel: – Nja...
David: – Hahaha!
Gabriel: – Jag tror jag var lite emot det just för att de var heta. Men... jag träffade Mattias Glavå på en middag i Göteborg. Och då var Henrik och Ilean i hans studio och höll på att jobba där och så sa han "Du borde testa". Då var det lite tidspress, vi var tvungna att få klart två låtar om vi skulle kunna åka på turné och släppa skiva och sådär. Så då tog jag bara det. Testade det och det gick ganska bra.
Personligen tycker jag att det blev för mycket Nektar.
Gabriel: – Ja, jag förstår.
David: – Man måste vara ärlig.
Gitarren där låter ju precis som i deras singel som kom typ samtidigt.
Gabriel: – Ja men det är Ilean som har skrivit det. Jag hade inte den gitarren. Jag hade bara ackorden och melodin, så bara, "Här behöver vi gitarrhjälp. Ilean, spela nånting". Och bara "Ah, det låter okej". Så körde vi på det, haha.
David: – Ja, de här gjorde du, dem spelade ju du in i den studion i Göteborg. Alltså de är verkligen färskast, de här låtarna.
Du var inte med där alls?
David: – Nej.
En kvinna i badrock passerar oss i hotellobbyn där vi sitter och Gabriel följer henne med blicken:
– Badrock på hotell. Alltså det är typ... jag skulle aldrig gå i foajén i badrock. Håll det på spat eller i korridoren.
Näst på skivan kommer Blekt porslin och Debut som redan släppts som singlar och har avhandlats i förra Fozzie-intervjun. Men jag hade kommit på en detaljfråga om Debut.
"En indiefilm med Artie Lange" sjunger ni där – och för att tävla om en plats på bussen idag kunde man skicka in sitt favoritklipp med komikern Norm Macdonald. De hänger ju ihop litegrann, vad är det med dem och er?
Gabriel: – Ja, det gör de. Jag håller ju Norm som den roligaste, smartaste personen nånsin. Det kommer en dokumentär om hans liv och död nu i oktober, som Judd Apatow har gjort. Det är det första jag har sett fram emot på väldigt länge.
David: – Har du aldrig haft en period där du tittar på mycket amerikanska komiker på YouTube?
Nej, jag är ganska o-YouTube-ig faktiskt.
David: – Ah. Men gör man det tillräckligt länge, då till slut efter ett tag, då hamnar man hos Artie Lange.
Gabriel: – Han är inte så rolig. Artie Lange är mest han som sitter och garvar i bakgrunden. Och han har definitivt aldrig gjort nån indiefilm.
Ah.
Gabriel: – Det tror jag inte.
David: – Det kan han ha gjort.
Gabriel: – Det är nog mest komedier. Jag tyckte bara att det namnet lät bra.
Nästa nya låt: 10kW. "Ge mig Gud, led mig ut genom tiotusen watt"?
Gabriel: – Där gick jag igenom nåt gammalt textdokument i telefonen. Jag tror David hade skrivit en rad för åtta år sen: "Snälla Gud inatt, ta mig igenom tusen watt" eller nånting i den stilen.
David: – Mm just det.
Gabriel: – Och då... ja det handlar väl om att man vill dö, antar jag. Att bli träffad av blixten.
När jag hörde att du nämnde Gud insåg jag att jag aldrig har frågat om att alla ni fyra bröder har bibliska namn. Är ni uppvuxna i ett kristet hem eller är det bara att det är fina namn?
Gabriel: – Vi är väl sekundärt kristna, vår mormors bror var präst.
David: – Sven Helmerius. Men de levde i en liten, liten by. 1970 var det fortfarande 1850 där. Det luktade gödsel och...
Gabriel: – Kaffe.
David: – ...bibel, hemma hos dem. Men eh... jag vet inte. Vi går i kyrkan en gång per år, på julafton. Vår äldste bror Jonatan noterade ju att vi alla hade bibliska namn ganska tidigt. Och så tyckte han att vi skulle starta bandet Suburban Kids Who Have Biblical Names. Men sen, haha, sen kom han tillbaka och sa – det här var i internets vagga – "Bandet finns redan".
Gabriel: – Det låter långsökt, men han är dock ingen mytoman, Jonatan.
David: – Ja, men det kan också ha varit ett skämt han drog.
Spelar Samuel också något?
Gabriel: – Han spelar. På kammaren. Men nu är han mest pappaledig.
Du sjunger också "Änglar spelar en Allan Edwall-melodioliolej"?
David: – Det är jättekul.
Gabriel: – Det är en av de bästa raderna på skivan tycker jag.
David: – Ja, det tycker jag med.
Gabriel: – För det är ju verkligen nåt Allan Edwall skulle kunna säga, olioliolej. Det är bara perfekt, tycker jag.
Jag gillar den kaxigt långa pausen vid 2.43. När Eggstone släppte sin andra ep 1991 skrev Terry Ericsson i tidningen SA att de genom pausen i låten Shooting Time bevisade att de hade mer popkänsla än något annat band i Sverige. Även Miles Davis brukade tydligen säga "It's not the notes you play, it's the notes you don't play".
Gabriel: – Det är såhär, när vi jobbar med pauser, då pratar vi ofta om Pontiac, haha.
David: – Ja!
Gabriel: – Det finns ett Filip och Fredrik-klipp där de hälsar på en artist som heter Pontiac, som är väldigt... egen. Och så filmar de när han sitter med sin producent och pratar om en paus han vill ha i sin låt och då vill han att den ska vara jättejättelång. Han vill lura publiken att låten är slut och "Då kanske alla frågar: 'Vad hände med musiken?' Och sen kommer jag och skriker".
David: – Ja, det är lite så ja. Det var nån jag träffade som hade börjat lyssna på oss, som sa "Ja fan, jag gillar pauserna". Sa han. Jag hade aldrig tänkt på det, men ja, tydligen gillar vi pauser.
Gabriel: – Ja. Refrängen blir mer effektfull om det är tyst innan. Om man placerar nåt litet framför nåt stort blir det större. Annars så brukar vi prata om att vi ska försöka ta bort saker och försöka skala ner. Och tystnad är väl det mest avskalade man kan ha.
Nästa låt heter Du gör så bra och sjungs faktiskt av David. Det är den andra låten i Junior Brielles karriär där Gabriel lämnat över micken, första gången var i Follow på Dyrt & Heligt-ep:n 2020.
David: – När min tjej berättar nånting som hon har gjort brukar jag säga "Ja, du gör så bra". Och vi var på ett Klara Keller-gig på Kulturhuset, för tre–fyra år sen, och då spelade hon ett outro på en av sina låtar. Till det hittade jag på en melodi och började sjunga orden "Du gör så bra". Senare bytte jag till egna ackord och jag tyckte det var ett så bra mantra att jag behöll bara det.
Gabriel: – Och det lät inget bra när jag sjöng.
David: – Nej, just det. Det är också en låt som har funnits jättelänge, och vi...
Gabriel: – ... försökte jättelänge, men det lät rätt illa.
David: – Av nån anledning. Ja.
Men det här med att faktiskt våga sjunga bara en enda mening igenom en hel låt. Har nån gjort det innan? Daft Punk i Around the World, typ?
David: – Alltså inspirationen var att jag ville göra en låt som Hästarna av I.B. Sundström, från bandet Pascal. Den är skitbra. Och i den sjunger han två meningar.
Gabriel: – "Hästarna gnäggade och sprang."
David: – Ja, och sen "Småfåglarna spände för hästen". Men då körde vi bara en rad istället.
Okej, vidare: JC. Ni var inte färdiga med att inspireras av Smashing Pumpkins 1979 efter Ska bli alltså?
Gabriel: – Men det är väl bara... egentligen är det ju bara att det är öppen D-sträng. Det är inte samma ackord.
Han nynnar gitarrslingan från JC:
– Det är samma värld... men ja, visst, gitarrslingan, men sen ackorden och melodin och allt, det är ju inte samma. Det är två helt olika låtar.
Ja jag vet, men det är likt. Och jag tycker det är lite kul att reta er för det också! I Ska bli snodde ni ju från trummorna och stråkarna, så ni tar ju ändå olika delar.
Gabriel: – Jamen verkligen.
David: – Vi har nån annan sån där låt också som man kan gå tillbaka till och hämta saker ifrån.
Vilken då?
David: – Eh... (han skrattar till) Ett obskyrt New York-instrumentalband.
Gabriel: – The Voidz. Nej, men det var att vi hade hela låten, och vi sa innan att vi gör en låt som går i ungefär samma tempo som 1979. Och då lät det, utan den gitarrslingan, inte alls som 1979. Och så var det Jakob som bara började spela och jag tyckte att "Ah, det där kanske var lite väl likt". Men sen så har man det ett tag och alla bara tycker att det låter ballt, så vi kände att om man tar bort det så saknar den nånting. Så det... den är bra, jag gillar den.
Ja, jag med. Men vad står C:et för, du sjunger ju om Julia där också, så Julia vad, Carlson?
Gabriel: – Jeans and Clothes.
Aha, klädkedjan?
Gabriel: – Jag får känslan av JC, JC är ändå en tid i livet. Det känns som att den här låten... Personen som sjunger låten kanske handlar på JC. Det är ung, väldigt ung kärlek då.
David: – Jag bar bara kläder från JC när jag var liten.
Julia i låten "kan låsa upp en dörr med ansiktet". Nu för tiden kan man ju det med digitala lås, men det kanske mer är att hon är så snygg?
Gabriel: – Ja, snygg ja. Hon har ett face card.
Den nya låt som rev ner störst jubel i bussen var nästa, The Clutch. Den går i snabbt tempo med en tuggande gitarr, som Gabriel beskrev som att den från början lät som Def Leppard och Karate Kid, men att den sedan fick en mer Julian Casablancas solo-känsla.
Största hitten i bussen alltså.
David: – Ja, hahaha! Riktig busshit!
Gabriel: – Oväntat. Det är aldrig nån som har tyckt att den är bra som jag har spelat upp den för. David gillar den inte, Jakob gillar den inte. Min tjej tycker bara jag ska stänga av när jag spelar den. Men Niklas tror jag gillar den mycket.
Jag tycker den är helt okej, men jag tycker inte det är den bästa.
Gabriel: – Nej, jag tror att... de lurades av att den går fort tror jag, de i bussen. De blev lurade av tempot. Det funkar en gång, men sen... Men den är inte dålig. Dålig vers kanske.
Jag tyckte också att refrängen hade lite eko av Våran första sommar, "du och jag är idioter"- biten.
Gabriel sjunger: – "Så snurrar du min värld när du dansar"... Kanske.
Sista tidigare osläppta låten är Tillbaka dit vi aldrig kom.
Gabriel: – Just det.
Vad betyder det, till att börja med?
Gabriel: – Jag måste tänka...
Han tystnar, och då passar David, som sitter och fyller i min Mina vänner-bok, på att fråga:
– Vad har jag för ögonfärg?
Gabriel: – Blå, antar jag?
Jag, som aldrig lägger märke till sånt, lutar mig fram och bekräftar:– Blå.
Gabriel: – Blå. Tillbaka dit vi aldrig kom. Det finns ett filosofiskt svar: jag är väldigt nostalgisk av mig. Det höll på att äta upp hela mitt liv. Och ofta när man minns tillbaks, om man vill att saker ska vara som de var, så vill man tillbaka dit. Men jag tror att även om man fick komma tillbaka dit så är det inte... så var man inte där man nu tror att man var, så att säga. Så man vill tillbaka dit, men man kom ju ändå aldrig dit man ville vara när man var där. Så det är en invecklad text, men... sen tyckte jag det lät bra.
Musikaliskt har låten lite ekon av Junior Brielles gamla sound, men uppdaterat och bättre, enligt David. Den innehåller också en galopperande växelbas och både lap steel-gitarr och slidegitarr.
Gabriel: – Lap steel är mycket mer country, så man får maskera den och lägga på lite effekt där så det låter mer som en pad. I Under hökens vingar är det typ mer tydlig slidegitarr. Men det finns en slide på Tillbaka dit vi aldrig kom också.
Skivan avslutas med singeln Under hökens vingar, som vi också pratat om förut. Men en singel saknas.
Varför fick inte Rocko vara med, när alla de andra singlarna är med?
David: – Den låg utanför.
Gabriel: – Den låg utanför, den passade inte. Den hade förstört... resan. "Resan", vad fan håller jag på med? Hade förstört helhetskänslan av skivan, tror jag.
Jag tänker ändå att skivan spretar lite grann, eller?
Gabriel skrattar till: – Ja. Ja, det gör den.
Den är ingen liksom sammanhållen helhet som Domedagsdrömmar. Men Rocko hade ändå förstört den spretiga helheten?
Gabriel: – Den är så jäkla... Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gillar öppningsraden, men jag har aldrig lyssnat på den efter vi gjorde den.
David: – Näej.
Jag älskar den.
David: – Du älskar den?
Älskar!
Båda skrattar, och David säger skeptiskt: – Jaha, okej...
Den och Robert Johnson är bäst, den har jag faktiskt som ringsignal.
David: – Jaha!
Gabriel: – Retro! Det vet jag inte hur man gör ens.
Man får googla och så får man gå igenom arton steg ungefär.
David: – Introt då? Jaha. Sjukt. (han skrattar till) Sjukt.
Men vilka låtar är ni allra mest nöjda med? Har ni nån favorit var?
David skrattar: – Ja men nu efter idag är det ju klart. Helt klart. Utan tvekan. The Clutch ska bli kul att spela live nu.
Men innan idag då?
David: – Kanske Julia Erikson.
Gabriel: – Svårt att säga. Jag gillar Debut. Men den har vi haft så länge.
Den är så sabla bra.
Förresten, lustigt nog fick jag just idag upp i mina Facebookminnen att jag för två år sedan skrev på en bild från Bandhagens tunnelbanestation "Jag bryr mig inte om att de flyttat härifrån, Bandhagen är ändå Junior Brielle-land och så småningom kommer det gå guidade bussturer hit."
David fnissar, och Gabriel säger:
– Ja, det var ju en het kandidat att besöka Bandhagen. Men det var för långt mellan Solna och Bandhagen. Hade vi aldrig hunnit på två timmar.
Vem kom på idén med bussresan?
David: – Det är lätt att man gör samma sak som alla andra och att samma idéer upprepar sig. Så att istället för att ses på, ja, vad ska vi ta, Fasching? Och bjuda in människor och bjuda på sponsöl och lyssna på skivan, så tänkte vi att vi gör det på en annan plats helt enkelt, och gör nåt annat. Så gör vi nånting annat i alla fall. Det fanns några andra idéer på var vi skulle kunna vara, men en bussresa kändes kul.
Gabriel: – Det finns nåt fotboll över det också.
Ja, det påpekade två av dem som var med på bussen, som var MFF-fans som åkt upp från Malmö.
David: – När vi spelade fotboll i Brunflo förut, då var vaktmästaren på badhuset också materialare i laget. Så ibland hade vi lagfester på badhuset efter stängning, och liksom dricka bärs i barnpoolen är ju asnice. Det är kul att dricka bärs där man inte vanligtvis får eller gör det.
Han lägger till:
– Det var sjukt spännande innan vi åkte till gaten och plockade upp alla. Alltså då kändes det som att vi skulle liksom... segla över de sju haven. "Vi har bärs, vi har en högtalare, fett nice! Läder på sätena, toan funkar!" Det kändes grymt.
Innan min sista fråga filmade vi några snabba frågor, som ni får hålla utkik efter i sociala medier, enklast på @fozziefanzine på Instagram. Men nu är det bara klassikerfrågan kvar:
Vilka är era favoritmuppar?
Gabriel: – Alltså, jag kommer ihåg när du ställde den här frågan förut en gång och jag har ingen favoritmupp, jag har inga minnen av Mupparna överhuvudtaget. Det enda jag har, som jag tror jag svarade då också, är den som sjunger med Paul Simon i nån scen. Men jag vet inte, är det han sopgubben Oscar, eller vad heter han?
Oscar the Grouch. Jag tror att jag kollade upp det, men jag kommer inte heller ihåg.
Gabriel: – Nej, det får förbli mitt svar, tror jag. Jag har inte kollat mer Mupparna sen dess.
David: – För mig är det Swedish Chef. Alltid. Älskar han.
Text och foton: Sara Hansby Reis
